Sofi Oksanen får Nordiska rådets litteraturpris
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-30
Det blev alltså den finsk-estniska författaren Sofi Oksanen som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2010 för sin roman Puhdistus, eller Utrensning som den fick heta i den svenska översättningen av Janina Orlov. Oksanen har med sin storslagna roman om Estlands 1900-talshistoria således knipit ännu ett av Nordens mest förnäma litteraturpriser efter Runebergspriset och Finlandiapriset.
Så vad är så speciellt med denna roman som får litteraturjuryer över Norden att göra vågen? För det första kan sägas att romanen slår ett slag för det breda kvalitetsberättandet. Sofi Oksanen skriver en prosa som är skönt virtous och för alla glasklar, men framförallt visar hon sig som en fullfjädrad spänningsskapare: Här finns gåtor och historiska motiv som rör sig från det personliga till det politiska och vice versa. Lägg till en tematik som engagerar och rör sig över nationsgränserna: trafficking, våldtäkten av kvinnor som krigföring – en sorts konstant krigföring genom historien– och kvinnokroppen som konsumtionsvara, ja, densamma som fick konstnären Pål Hollender att göra den osedvanligt upprörande gonzofilmen Buy bye beauty om svenska och finska mäns exploatering av baltiska kvinnors kroppar.
Det är Estland 1992 och vi står i bråten efter ett halvsekel av sovjetisk ockupation. I centrum är två kvinnokaraktärer: den gamla kvinnan Aliide som lever på sin gård och vars livsöde från 30-talets Estland vi får följa i tillbakablickar, och den unga Zara som en gång kidnappats men nu har rymt från sin ryske hallick. Zara hamnar i flykten i Aliides trädgård. Med sig har hon ett gulnat foto.
En riktig brakgärning är det att synliggöra den här döda vinkeln av ockupationer under olika flagg i Estlands historia. Jag tyckte om Utrensning när jag läste den, med ett ganska viktigt undantag: jag kunde för mitt liv aldrig begripa mig på eller intressera mig för Aliides svåger och stora kärlek, Hans: motståndsmannen för vilken hon kom att svika allt. Förvisso avslöjar den här kärleken den komplicerade väv av skam och skuld som formar våra liv, men klichéerna gör det hela outgrundligt, ja rentav tramsigt. Det är en romantisk, liksom självgående motor som känns ovärdig en supertung roman som Utrensning.
Viktoria Jäderling
