Därför knyter vi så starka band till morsan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-30
Nina Björk om att det psykologiska är politiskt
Tänk dig ett drama på liv och död. Existensen är hotad. Din kropp är ständigt beredd på faror. Rädsla är den dominerande känslan. Så kommer räddningen, den stora hjälten träder in på scen – och visar sig vara en hygglig morsa.
Så skulle ett grovmanus till anknytningsteorin kunna se ut. I Vi är våra relationer presenterar skribenten och psykologstudenten Tor Wennerberg den forskning som teoretiskt försöker svara på frågan varför ett barn knyter så starka känslomässiga band till sin primära vårdnadsgivare, det vill säga oftast sin mamma.
Svaret som anknytningsteorins grundare John Bowlby gav på 1950-talet löd helt enkelt: det beror på rädsla. Det beror på att vi, jämfört med andra djurarter, föds så värdelösa. Detta värdelösa djur som är människan vill framför allt överleva samt få sin avkomma att överleva. Och den första tillvaro hon sökte överleva i var en farofylld nomadiserande tillvaro, där platsen inte var den centrala tryggheten utan flocken och framför allt den människa som gjort den största biologiska investeringen i det nya livet, alltså modern. En tillvaro där det främsta tecknet på fara var ensamhet. Därför har vi, skriver Wennerberg, ”ett relationsbevarande biologiskt imperativ” inprogrammerat i oss.
Ja, ni hör. För att acceptera anknytningsteorin måste vi acceptera att vi är som vi är för att vi vill överleva och att formerna för försöken till mänsklig överlevnad förklaras evolutionärt. Det är inte vad som i dag krävs för överlevnad som bestämmer hur vi agerar – det är vad som krävdes för miljoner år sedan.
Detta kan onekligen vara svårt att svälja. Det minskar drastiskt vår valfrihet. Det ger företräde åt den biologiska modern. Det gör mänsklig rädsla rationell och oundviklig. Det är krasst och djuriskt. Men ingenting av detta betyder ju att det inte skulle kunna vara sant.
Låt oss anta att det är sant. Låt oss anta att även senare forskares utveckling av anknytningsteorin, där man betonar inte bara vikten av förälderns fysiska närvaro utan även hans eller hennes psykologiska tillgänglighet, är sann. Vad får vi i så fall för berättelse om människan och samhället?
Vi får en berättelse som framför allt handlar om relationer, inte individer. Vi får en berättelse som handlar om vikten av bekräftande relationer, inte konkurrerande. Vi får en berättelse där närhet är viktigare än autonomi.
Och i förlängningen av senare anknytningsforskning får vi en berättelse som handlar om vikten av empati och lyhördhet inför en annans behov. Behov av att bli buren, sova nära, bli tröstad, känna tillit, få sina första oreglerade känslor bekräftade i en annan människas ansikte.
Ja, ni hör igen. Man skulle kunna använda anknytningsteorin för att kritisera allt från den populära femminutersmetoden (som går ut på att inte ta upp ett barn som skriker när det ska sova) till framåtvända barnvagnar. Allt från försöken att avlägsna all föräldraskuld till kapitalismens primära mellanmänskliga relation, konkurrensen.
Jag lämnar frågan öppen om huruvida kritiken mot det nuvarande föräldraskapet och samhället bör grundas i en evolutionär psykologisk teori om människan. Istället undrar jag över hur psykologiska teorier ofta kan vara så normativa vad gäller den ideala människan och samtidigt så ointresserade av det samtida samhällets krav på människan.
Så här: ur Tor Wennerbergs bok växer det fram en bild av en ideal mänsklig utveckling. Den handlar om att vi ska vara öppna för våra djupaste känslor och värderingar; att vi ska kunna både se och förverkliga våra inre möjligheter, att vi ska vara trogna våra relationer, att vi ska erkänna och artikulera även våra negativa känslor.
Men varför ska vi kunna allt det här, varför ska detta vara målet för individens psykiska utveckling om vi lever i ett samhälle där vi mår bättre om vi inte är såna här varelser – helt enkelt för att samhället inte har plats för sådana, eller i alla fall bara plats för ett fåtal?
Jag kan bara se det som att om man ställer upp ett ideal för mänskligt blomstrande måste det också finnas möjlighet för människan att praktiskt leva detta ideal. Om idealet och praktiken krockar måste man antingen skippa sitt ideal eller arbeta för dess politiska förverkligande. Är psykologin beredd att bli politisk? Är den ens beredd att erkänna att den faktiskt, i sin teori, rymmer en politisk vision – helt enkelt för att den rymmer en människovision?
Nina Björk
Nina Björk är kritiker på Dagens Nyheter Kultur
Tor Wennerberg är medarbetare på Aftonbladets kultursida
