Mer av Mehr!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-22
Daniel Suhonen om ett hjälteporträtt av s-pampen som rev Stockholms city
Björn Elmbrant har tidigare skrivit biografier över statsministrarna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. I Stockholmskärlek – En bok om Hjalmar Mehr skildrar han välfärdsstatens urcell: kommunpolitiken. Uppdraget är att ärerädda Hjalmar Mehr genom att nyansera bilden av honom.
Faktum är att det är högst oklart om Hjalmar Mehr egentligen deltog i besluten om placeringen av det som senare skulle bli Kungsträdgårdens t-banestation, den som skulle hamna under almarna. Klart är dock att Mehr sedan beslutet fattats försvarade det otaktiska och dumma förslaget. Andra, som kraftfullt drivit placeringen, som SL-chefen Helge Berglund och det centerpartistiska gatuborgarrådet Paul Grabö, vek undan och klarade sig.
Mehr som nästan alltid hamnat rätt när alla andra i det stora partiet hade fel, föll på slutet. Just de marxister och trädkramare som borde sett marxisten i Mehr som sa nej till atombomben, ja till FNL, tog in kvinnliga borgarråd, byggde Kulturhuset, startade Stadsteatern, införde SL-kortet. Gröna vågarna såg inte att det var en av tunnelbanans skapare de kastade skit på i Kungsan.
Kanske hade vinden just vänt och Mehr märkt av diabetes missade det. Almstriden i maj 1971 vanns av demonstranterna men förlorades av medborgarna. För det som besegrades var en typ av politiker som ville någonting med sin makt. I Mehrs fall social jämlikhet och kulturell expansion. Vindkantringen som började i slutet av sextiotalet, skulle ge socialdemokratin jämviktsriksdag 1973 och valförlust 1976 efter 44 år. Almstriden ska läsas in i den historien.
Cityomvandlingen blev till slut en fetisch. Något som skulle slutföras. Besluten hade oftast tagits i total enighet över alla partigränser. Mehrs idé var att det där kan samhället sköta och sköta bättre. I dag regerar andra ideal, men i gengäld har vi ett totalt kommersialiserat city.
Bilden av den röde patriarken kompliceras av Elmbrant på ett befriande sätt. Cityomvandlingen och Mehr används i samhällsdebatten inte bara som ett exempel på delvis dålig stadsplanering utan som en murbräcka för en rent nyliberal anstormning av hela det moderna jämlikhetsprojektet. Ett slags moraliskt centrum för alla reformsocialdemokratins kritiker: gröna vågarna, nyliberalerna och de kulturkonservativa. Det finns en komplicerad klasstrid som bubblar under debatten om cityomvandlingen som dolts av förenklingar i fyrtio år.
Hjalmar Mehr blev ett skällsord. Men berättelsen om detta ovanliga politikeröde är fängslande på riktigt. Född 1910 som son till två ryska judiska socialister. Lägenheten på industriproletära Rörstrandsgatan besöktes av Lenin flera gånger. Mehr pluggar juridik, håller på Zeth Höglund i de interna partistriderna, blir biträde hos vänsterjuristen Georg Branting som leder Spanienkommittén. Hamnar i Stadshuset som tjänsteman, och sen borgarråd under 23 år, lika länge och under samma tid som Tage Erlander styr landet.
En europeisk 1900-talsmänniska, ”en utrikespolitiker med kommunalpolitik som hobby”. Idealist, planhushållare, med stark framtidstro. Kanske för stark? Han ville lyfta de lägsta. Det gäller bara att ”mobilisera tekniken; vetenskapens resurser”, och ”sätta hjulen i gång”.
Paradoxen var att den nya jämlikhet som dessa reformatorer bidragit till gjorde dem själva omoderna; katalysatorer för moderniteten men själva fångna i det stora grå.
Elmbrant skriver en folkhemsk hjältesaga. Det ensamma borgarrådet som med andra smarta män utkämpar strider och bygger staden. Myten om den som offrar sig för saken, men återuppstår som landshövding. Problemet är att tidsandan som var så avgörande försvinner i boken. Även rörelsen bakom skyms men var kanske också problemet med politikern Mehr. Han själv skulle baxa bygget. Med förlusten av rörelsen försvann också lyhördheten för samtiden.
Stockholms socialdemokrati rids av en enorm identitetskris. Trots bostadsbrist, segregering, dagisköer och klimathot hörs inga spännande röda förslag.
Pampen Mehr är utbytt mot kändisen Thomas, reformerna med pigdebatt. Reformismen väntar på att axlas.
Daniel Suhonen
