Bigelow hyllar militärerna i sitt machoepos
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-09
Att Kathryn Bigelows The Hurt Locker blev Oscarsgalans stora vinnare var ingen sensation. Martin Gelin utnämnde den häromdan till ”en av de bästa och mest originella filmerna som gjorts om Irakkriget” (7 mars). Han är inte ensam om den värderingen – filmen hyllades ganska unisont av svenska kritiker för sin realism, spänning och subtila kritik. Själv såg jag ännu en hyllning till den modige amerikanske soldaten, ännu ett totalt ointresse för de ockuperades perspektiv, ännu ett framgångsrikt försök att förväxla offer och förövare.
”Varje mörkt fönster kan dölja en livsfarlig krypskytt” beskriver Gelin träffande filmens scenario. Det är precis så Bigelows Irakkrig ser ut: de amerikanska soldaterna är individer; irakierna är stumma, anonyma och lömska. Amerikanerna desarmerar bomber, irakierna gömmer dem. Om man ska hitta något av värde i detta machoepos så är det att det ger en bra bild inte av en irakisk verklighet, utan av den amerikanska självbilden. Irak är bara en utbytbar projektionsyta för ännu en ”kritisk” iscensättning av amerikansk rättrådighet – efterfrågan är omättlig.
I sitt tacktal tillägnade Bigelow priset till ”de kvinnor och män i armén som dagligen riskerar sina liv i Irak och Afghanistan och över hela världen”. Fundera på den subtila kritiken ett tag.
SVAR DIREKT:
Jo, det verkar onekligen som om vi sett olika filmer.
Anders Johansson låtsas att alla irakier som visas i filmen är ”stumma, anonyma och lömska”. I sådana fall måste han ha missat filmens allra starkaste och mest gripande scen där en irakisk man mot sin vilja tvingats tejpa fast en tickande bomb runt magen. Menar Johansson att man inte förväntas känna sympati för den irakiska mannen i den scenen?
Att anklaga den första kvinnliga regissör som tilldelats en Oscar för att ha gjort ett ”machoepos” är direkt korkat. Det går faktiskt att skildra soldaters machokultur utan att hylla den. The hurt locker är betydligt bättre på detta än exempelvis den hyllade HBO-serien Generation kill. Det går även att kritisera krig som fenomen utan att demonisera de som tvingas utföra det. Kathryn Bigelow är en av få amerikanska regissörer som lyckats med detta.
Men tyvärr verkar Johansson bara se The hurt locker som en utbytbar projektionsyta för tröttsamma fördomar om något slags absolut amerikansk ondska.
Anders Johansson