Att tala är att göra

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-08

Lawen Mohtadi rapporterar från feministscenen i New York

Klockan är kvart över sju och sorlet är lyckobådande högt på galleriet Participant Inc. Dörren öppnas och släpper in kall ny luft från östra Houston street. Det luktar ylle och nyöppnad öl och än vet ingen att The Silvia Rivera Law Projects konstauktion i kväll kommer att inbringa mer pengar än någonsin. Några nyckelkaraktärer: ur en klunga distingerade homofiler frigör sig galleribossen Lia Gangitano, troligen för att gå ut och röka. Hon bär svart från topp till tå – jeans, skinnjacka och en överdimensionerad luvtröja med luvan uppfälld – ser ständigt frusen ut, sägs känna alla och älska freaks.

Framme vid den lilla men mycket dekorerade scenen som ställts upp för kvällen ger organisatören Emily Nepon instruktioner till volontärer som senare ska se till att rätt verk hamnar i rätt köpares händer. Nepon har jobbat på The Silvia Rivera Law Project, SRLP, i åtta år och är som fund raiser den som ser till att organisationen hålls vid liv ekonomiskt. Hon känns också igen från gruppen Jews for racial and economic justices årliga glittriga Purimspiel. Runt henne stryker det runt ett brokigt klientel av konstnärer, curatorer, kritiker och kids, alla på något sätt en del av New Yorks konst- och aktivistscen.

SRLP jobbar för unga fattiga och icke-vita queera och transpersoners möjligheter att uttrycka sin könsidentitet, utan att fara illa på grund av det. I New York betyder feministisk politik att klass och ras står i förgrunden. Ingen skulle komma på tanken att driva en fråga. Eller snarare: ingen skulle formulera en idé om endast en fråga. Den förenklingen hakar inte fast i verkligheten.

En tunnelbaneresa till Whitneybiennalen på 74:e gatan, upp på tredje våningen och in i ett av de bakre rummen för en rakt in i Sharon Hayes språkvärld. I hennes videoinstallation Parole går en person runt med en mikrofon i handen. Hon tar upp ljudet av sin vattenkokare, följer en dansares rörelser och hon är närvarande när Sharon Hayes offentligt läser brev till sin älskare på Londons, Frankfurts och Istanbuls gator. Det är ingen enkel kärlekshistoria. ”Din röst bröts när du sa att vår kärlek inte kunde baseras på den institution som äktenskapet innebär”, läser Hayes. Älskaren låter sig inte fångas. Ibland en människa, ibland kanske en plats eller politisk dröm.

Hayes, som också är aktuell med en utställning på Göteborgs konsthall tillsammans med Andrea Geyer, söker sig tillbaka till historiska protester, till fackföreningsrörelsen, medborgarrättsrörelsen, feminismen, homokampen. Hon låter aktivister ”åter-tala” slagord från en svunnen tid och bryter på så sätt isoleringen mellan olika historiska händelser. Sökandet och dokumenterandet av ljud och röster är också frågeställningar kring språket och vad som är möjligt inom dess ramar.

I en ljudupptagning säger en svart manlig författare om den svarta författarens situation: ”Han är en del av ett språk han måste förändra.” Frihet är inte möjligt under rådande omständigheter. Men att tala är att göra, och att göra nytt.

Då presenterar Hayes ett problem, som säkerligen alla frigörelseprojekt dras med i en eller annan form. Sentimentalitet. Och hon gör det i form av en vit, kvinnlig akademiker som säger: Visst, alla sentimentala berättelser har en manipulerande effekt, men sentimentalitet handlar också om medkänsla och om upplösta gränser till andra människor och till historiska händelser. Akademikerns inhopp skakar om det man tidigare sett. För vänta, är hon sig själv, verklighet? Medan de andra sekvenserna var performance, brev till en påhittad älskare?

Om det är ett försvar av en narrativ, fiktionaliserad politisk berättelse, en sådan som gör en känslosam och medkännande och får en att vilja komma bara lite närmare sitt åtrådda objekt, är det en självrefererande och humoristisk kommentar från Hayes sida. Kanske öppnar det också för möjligheten att tala, om vilka vi är och vilka vi vill vara. Det är aldrig långt borta att någon skulle säga fri sjukvård och barnomsorg.

Lawen Mohtadi
Lawen Mohtadi är tjänstledig från jobbet som chefredaktör för Bang för att frilansa i New York under våren.