Kritisk kortslutning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-03

Magnus Nilsson Dagens arbetarlitteratur är mycket mer radikal än dess kritiker

Att skriva om klass är svårt.

Att skriva om klasskildringar tycks vara ännu svårare. Om detta – och om att samtidslitteraturens radikalisering inte verkar ha någon motsvarighet inom litteraturkritiken – vittnar mottagandet av Susanna Alakoskis romaner Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset.

Svinalängorna är en komplex skildring av hur huvudpersonens liv formas av föräldrarnas alkoholism, av att hennes familj invandrat från Finland, av att hon är flicka och – inte minst – av att hon växer upp i arbetarklassen. Dock var det få recensenter som lyckades uppfatta denna komplexitet. Många stirrade sig istället blinda på att både författaren och huvudpersonen har finsk bakgrund.

Man läste helt enkelt Svinalängorna genom ett filter som inte tillät frågor om klass att tränga fram till förgrunden. Detta filter är produkten av en dominerande föreställning om samtiden, enligt vilken Sverige inte är något klassamhälle, utan ett mångkulturellt samhälle där de viktigaste skiljelinjerna är etniska och går mellan ”svenskar” och ”invandrare”.

Även Håpas du trifs bra i fengelset har lästs genom det etniska filtret, om än inte i samma utsträckning som Svinlängorna. Det tycks alltså ha uppstått revor i filtret, genom vilka andra saker än etnicitet kan passera. Framför allt har fler kritiker denna gång lyckats se att det samhälle Alakoski skriver fram är ett klassamhälle.

En annan tendens är att kritiken denna gång intresserat sig mer för Alakoskis litterära hantverk än för hennes finska bakgrund. Istället för författarens identitet diskuterar man nu hur hon skriver och huruvida hon skriver bra.

Att Alakoski skriver bra – eller rent av väldigt bra – är de flesta recensenterna överens om. Men alla håller inte med, och somliga har tyckt riktigt illa om hennes roman.

Några av de mest negativa omdömena är intressanta eftersom de aktualiserar viktiga frågor om litteraturkritikens förhållande till litteratur som försöker skildra klassamhället ur arbetarklassens perspektiv. Detta gäller särskilt Per Svenssons anmälan i Sydsvenskan och Hanna Hallgrens recension i Aftonbladet (båda 12 februari).

Svenssons dom är hård. Med undantag för några få scener är Håpas du trifs bra i fengelset en undermålig roman. Och detta bekräftar för Svensson en gammal ”sanning”, nämligen att ”litteratur som vill det goda inte alltid är bra litteratur”. Ja, han går rent av ännu längre. Alakoskis roman är inte bara dålig litteratur, den har inte ens ”förvekligas som litteratur”. Den är ”bara text”.

Riktigt lika långt går inte Hallgren. För henne är Håpas du trifs bra i fengelset litteratur, om än dålig sådan. Men även hon hävdar att Alakoskis sociala patos ställer till det och önskar ”att den samtidsprosa som önskar gestalta samhälleliga orättvisor tog till uppgift att odla litterära stilar som varken nöjer sig med att vila i det igenkännbara eller att anpassa sig efter marknaden”.

Här görs det klart att det är med nöd och näppe som Alakoskis roman kan klassas som litteratur. För i den moderna litterära institutionen innebär vila i det igenkännbara och anpassning till marknaden ett brott mot den litterära autenticitet som garanteras av autonomi gentemot både vardagsspråket och det kommersiella.

Tveksamheten beträffande Alakoskis hemortsrätt i litteraturen är ett symptom på en gammal myt (och inte, som Svensson hävdar, en gammal sanning) som ofta mobiliserats för att svartmåla arbetarlitteraturen, nämligen att politisk radikalism är litteraturens nemesis.

Men det finns även en annan sida av saken. Många arbetarförfattare har nämligen också varit övertygade om att det är svårt att förena ”det litterära” med det politiskt radikala. Deras utgångspunkt har dock varit farhågan att de litterära former som utvecklats inom borgerligheten inte kan användas för att skildra världen ur arbetarklassens perspektiv.

Därför har de gång på gång gjort uppror mot dessa former.

Ivar Lo-Johanssons försök att bryta med romanens individualism och modernismens esteticism, Folke Fridells och Kurt Salomonsons utmanande av det som i litterära kretsar ansågs vara god ton och Göran Palms ansträngningar att förvandla poetisk skepticism till politisk ideologikritik är exempel på detta. Och det är även Alakoskis och andra samtida arbetarförfattares sökande efter nya litterära former.

Det finns kritiker som förstår detta. I Svenska Dagbladet ( 12 februari) skriver Erik Löfvendahl att Alakoskis roman ”tycks utgöra en råsop mot den vackert skrivna skönlitteraturen” och Jens Christian Brandt konstaterar i Tidningen Vi ( 25 januari) att språket i boken är mer är ”analytiskt” än ”lyriskt”. Men ingen av dem hävdar att detta skulle göra Håpas du trifs bra i fengelset till en dålig roman.

Att vissa kritiker uppfattar Alakoskis försök till estetisk förnyelse som ett brott med det estetiska som sådant visar dock att dagens litteraturkritik i såväl estetiskt som politiskt avseende är långt mindre radikal än samtidlitteraturen och att detta riskerar att leda till kritisk kortslutning.

Magnus Nilsson

Lektor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola.

Hans senaste bok är Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk ­samtidsprosa (Gidlunds förlag).