Det sociala larvet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-26

Göran Greider om Ivar Lo-Johansson – och mobbningen av vår tids arbetarlitteratur

Ivar Lo-Johansson dog för tjugo år sedan. Det var 1990, i april. Han dog i en tid, i ett ögonblick, när den litterära tradition han stod i kanske värderades som allra lägst.

Jag minns 1990. Bakom oss hade vi då tio år av politiskt, ekonomiskt och även litterärt systemskifte. Det var åttiotalet som såg finanskapitalismen födas och världen och inom den kulturella sfären blev svaret på den neoliberala offensiven en sorglös kapitulation, som gick under namnet postmodernism. Åttiotalet var egentligen det mest politiserade årtionde västvärlden upplevt, det var bara det att politiseringen kom från höger och ofta inte ens uppfattades som politisering – den gick rentav ofta under täcknamnet antipolitik. Och med samma lätta tankegrepp förpassades också litteraturen som social, förändrande kraft ner i dikena.

På sätt och vis var 1990 vänsterns, arbetarlitteraturens och själva berättandets år noll; det var till och med då som idén om historiens slut proklamerades. Under de kommande tio åren skulle maktbalansen mellan kapital och arbete dramatiskt kastas om över hela planeten. Kina och Indien öppnades. Det kallades globalisering, men vad det handlade om var en gigantisk expansion av det världskapitalistiska rummet.

Och i begynnelsen av detta dog Ivar Lo. Jag kommer ihåg de aprildagar då beskedet kom. Det uppstod en yrvakenhet i kultursidesvärlden. Jag jobbade på Dagens Nyheter. Jag blev uppringd av radion för att komma och prata om Ivar Lo. Och jag pratade om honom som någon som bröt upp, som var modern, som gav sig ut i Europa, ja, någon som ännu var giltig. Jag läste en dikt ur en diktsamling, en dikt som jag hade tillägnat Ivar Lo. Den handlade om hemtjänsten på Södermalm. Otroligt nog hade han faktiskt läst den dikten.

En dag något år tidigare hade jag mött honom på Hornsgatan när jag var ute och gick. Vi pratade en stund. Eller rättare sagt: jag stod och skrek genom trafiken för han hörde ju knappt något och jag försökte avläsa reaktioner i hans alltid lika orörliga ansikte. Han granskade mig. Jag hade långt svart hår ner till axlarna, var på den tiden ganska mager och såg väl i hans ögon ut som någon sorts rockmusiker från en annan del av solsystemet. Sedan skickade jag honom en diktsamling. Jag fick snart ett brev tillbaka. Han konstaterade där att han alltid haft svårt för texter med ojämn högermarginal. Vad han skrev mer har jag glömt och brevet är borta. Hade jag sparat det skulle jag för länge sedan ha spikat upp det på väggen.

Men hans gestalt, där på gatan, har fastnat i mitt medvetande. Det fanns något inte bara orubbligt, utan trosvisst över den mannen. Som om han visste att det han höll på med djupast sett aldrig kunde bli inaktuellt. Någonstans skrev han ut det med ungefär de här orden: Det kommer alltid att finnas slavar. Det betydde att det alltid kommer att finnas skäl att skriva vidare på det sätt som han gjorde.

Men om år 1990 var år noll, vilket år i tideräkningen befinner vi oss i nu? När jag ser tillbaka på de senaste tjugo årens litteratur – och de författare som fått de olika Ivar Lo-priserna – har det trots allt hänt något. I den litterära offentligheten står visserligen inte den litterära realismen särskilt högt i kurs. Fortfarande vet den genomsnittlige litteraturkritikern inte riktigt vad han eller hon ens ska göra med de böcker som rör social underordning, klass eller kollektiv. När Susanna Alakoski nyligen utkom med sin andra roman fick hon hård kritik av Aftonbladets kritiker – som menade att boken var för lättläst! Jag trodde inte mina ögon när jag läste det.

Ofta betraktas denna typ av litterärt berättande mest som ett slags kittlande utfläkande av dysfunktionella familjer, som författaren Mats Berggren påpekat i LO-tidningen. Vad man sällan ser är att i den litterära realismens långa linje intar den egna erfarenheten en fullständigt avgörande roll: Den går inte att skilja från formerna och sättet att skriva. Den säger: Jag berättar min historia så berättar du din. Eller som Kristian Lundberg säger: Du är inte ensam.

Det sociala berättandet har utan tvekan vaknat till liv igen. Men denna litteratur är ännu egendomligt ensam i världen, den är liksom föräldralös, och den har ingenstans att gå. Den kan inte gå till politiken, för de politiska rörelserna bryr sig inte om litteratur. Den kan inte gå till kultursidorna, för där ser man inte riktigt vad som står i böckerna.

Så vart ska all denna berättande litteratur gå? Svar: Den ska gå till läsarna. Det räcker, tillsvidare.

Göran Greider