Brännmärkta
ÅSA LINDERBORG om två bibliotekarier som råkat ut för borgerlighetens stalinister
Två bibliotekarier på Brännkyrka gymnasium i Stockholm kölhalas nu i den borgerliga pressen. Orsaken är att de vägrat att köpa in en ännu outgiven bok om kommunismens illdåd, skriven på uppdrag av regeringen.
Boken ingår i den ”informationskampanj om kommunismens svarta historia” som ska nå Sveriges alla skolelever. Idén till kampanjen väckte Lars Leijonborg redan 1999, med anledning av vänsterpartiets stora valframgångar. I en intervju för Dagens eko sade han att skolorna måste varna eleverna för såna som Lars Ohly (8 feb -99). Riksdagen avslog förslaget med argumentet att den här typen av kampanjer kan liknas vid en ideologisk indoktrinering som varken kan eller bör ersätta en kontextualiserad, schemalagd historieundervisning.
Den nya högerregeringen har dock fallit för frestelsen att politisera historien för egna syften. Alltså har man nu – efter idog lobbyverksamhet från bland andra UOK, Upplysning om kommunismen, knuten till näringslivets tankesmedja Timbro – ålagt alla skolor att ”informera” eleverna om kommunismen. Det illa dolda syftet är att giftstämpla all vänster. Idén om alla människors lika värde och att medborgarna ska dela lika på arbetet, makten och ägandet ska – om UOK får tolkningsföreträde – göras synonymt med diktatur och blodbad. Ansvariga för kampanjen är Forum för levande historia, en myndighet som till sitt uppdrag liknar de propagandacentraler som finns i just de samhällen man varnar för.
Det är alltså en bok, ännu utan titel, i denna högerkampanj som bibliotekarierna Jonas Aghed och Juan Vega inte vill köpa in, varför Kjell Albin Abrahamsson beskyller dem för att ”ljuga om kommunismens brott” ( Expressen 18 aug). Medvetet felciterar han dem när de förklarar sin inställning i Biblioteksbladet (05/2007) och påstår att de sagt att en bok om kommunismens brott inte kommer över bibliotekets tröskel. I själva verket tar de avstånd från indoktrineringsmaterial förklätt till läromedel.
I ett svar till Sveriges Radios Östeuropakorrespondent räknar Aghed och Vega upp en rad böcker de redan köpt in som behandlar kommunismens förbrytelser, däribland en bok av just Kjell Albin Abrahamsson ( Expressen 23 augusti). Dennes vederhäftighet i frågor om historisk kunskap är för övrigt inte stor. Bland annat har han intygat äktheten av Sovjetskildringen Flykten från Stalins läger av Slavomir Rawicz. En bok som visat sig vara ett falsarium. (Se därom en artikel i Historisk tidskrift nr 2/2007 av Sovjetexperten Lennart Samuelsson, docent på Handelshögskolan i Stockholm.)
De som ropar efter kampanjer tycks inte förstå att avståndstagandet från det avskyvärda – enpartidiktaturen, Moskvarättegångarna, Gulag – blir mindre trovärdigt om man gör det på ett ohederligt sätt med fria fantasier om antalet för Stalins offer. Men de visar inte bara att de är oseriösa när det gäller historiska fakta, de propagerar också för en radikal nytolkning av det förflutna som borde vara sprängstoff i debatten. I en artikel i Dagens Nyheter (9 maj) där UOK presenterar den pajasartade Demoskopundersökning om svenska elevers kunskap om kommunismen, som ligger till grund för kampanjen, skriver Anders Hjelmdahl och Camilla Andersson: ”Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck – den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den nazistiska efter i terror och brutalitet.”
När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?
I gårdagens Expressen jämför de för övrigt bibliotekarierna i Brännkyrka med nazister som förnekar förintelsen, en oförskämd argumentationsteknik som bagatelliserar historiens bödlar.
Även DN:s ledarskribent Mats Wiklund höjer tonen mot bibliotekarierna i Brännkyrka med en sällsynt platt analys: han reducerar groteskerierna i såväl Tredje riket som Sovjet till en fråga om nationalism.
Samtidigt som den svenska lärarkåren påtvingas den här typen av oseriös kampanjundervisning gömmer sig de flesta historikerna i sina elfenbenstorn, samvetsömma men för fega att ge sig ut i debatten. Det är svårt att finna någon enda historiker som inte ogillar Forum för levande historia och deras regeringsstyrda historieförmedling – oavsett om regeringen leds av Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt. Man drar sig dock för obehaget att riskera minskade anslag för att man profilerat sig i samhällsdebatten på ett olämpligt sätt. Och man är rädd att anklagas för sympatier med Pol Pot. Hellre låta seriösa bibliotekarier och lärare stå där ensamma.
När Paula Neudin i Svenska Dagbladet (21 aug) skriver om ”bolsjevismen i Brännkyrka” statuerar hon exempel: den som inte ställer upp på politiserade jippon blir brännmärkt i den liberala pressen. Oroliga föräldrar undrar nu om de kan låta eleverna gå kvar i Brännkyrka gymnasium – tänk om de utbildas till bolsjeviker? – och skolledningen fruktar att förlora kampen om skolpengen. Sådana är skolans villkor när alla elever blivit kunder på en marknad. Detta sker samtidigt som friskolorna tillåts bedriva vilken undervisning som helst.
Neudin anser att skolans rektor måste ta bibliotekarierna i örat och högerbloggarna reser kravet att bibliotekarierna ska få sparken. Kanske är det de franska fascisterna som inspirerat dem till detta; när Nationella fronten tog över i södra Frankrike gav de sig genast på skolbiblioteken med listor på vilken litteratur barnen fick och inte fick läsa. Lega nord i Italien anser att lärare med vänstersympatier ska förlora jobbet. I Sovjet ”omplacerades” anställda som tänkte självständigt.
Erfarenheten – inte minst från kommunistiska regimer – visar att regeringsdirigerad historieförmedling ofelbart blir oseriös och starkt politiserad. Att därför inta en skeptisk inställning, som bibliotekarierna i Brännkyrka har gjort, vittnar om gott omdöme. Desto mer obehagligt är det borgerliga drev som till varje pris vill ha hundraprocentig ideologisk likriktning i samhället.
