Varför mördar man sin egen dotter?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-21
Torsten Kälvemark läser två böcker om hedersvåldet i Norden
Varje samhälle har sin kultur av heder och skam. Den växlar förstås genom år och sekler. Hur många svenska kvinnor tvingades inte för hundrafemtio år sedan att lämna sina nyfödda ”oäkta” barn till en säker död hos ”änglamakerskor” för familjehederns skull?
Patriarkala samhällen, fattigdom eller klanvälden är den naturliga grunden för förtryck, till och med mord, i hederns namn. Unni Wikan, professor i socialantropologi vid Oslo universitet, understryker detta starkt i sin bok Om heder. Religion kan förvisso finnas i bakgrunden. Kvinnor har stenats till döds i både judiska och muslimska kulturer eller bränts på bål i det kristna västerlandet, men den religiösa faktorn är i dag knappast avgörande.
Wikan har under långa perioder bott i muslimska områden och känner länder som Egypten, Oman och Indonesien inifrån. Hon citerar ett paradoxalt men spontant yttrande av en kvinna i Jakarta som får höra talas om hedersmorden i Norden: ”Då kommer det säkert till oss också. Allt från väst kommer hit så småningom”.
I Varför mördar man sin dotter? koncentrerar sig Emre Güngör och Nima Dervish på de svenska offer som vi nu känner så väl att vi bara behöver använda deras förnamn: Fadime, Pela och Sara. De söker upp deras mördare och samtalar med dem i syfte att förstå motiv och känslor. Varför dödar man sin egen dotter, syster eller kusin? Det är en svår balansgång: att närma sig förövarna med både distans och en vilja att lyssna. Men de båda författarna lyckas från olika utgångspunkter med detta.
Ett särskilt starkt avsnitt är Emre Güngörs möte med Rahmi Sahindal, Fadimes pappa som den 21 januari 2002 berövade sin dotter livet. Den 23-årige Emre tar kontakt med den drygt 60-årige mannen (redan detta ett hedersrelaterat företag) och samtalar med honom mellan Kumlaanstaltens betongväggar. ”Farbror” kallar han sin vithårige samtalspartner som sin tur ibland svarar med orden ”min son”.
Rahmi Sahindal är ångerfull och talar om mordet som en smutsig handling. Men han kan inte se sambandet med begrepp som heder och skam: ”Min familj har inte problem med hederskulturen. Fadime hittade på det där”. Han vill säga att det inte var Fadimes tidigare relation med en svensk man som fått honom att tappa besinningen, utan hennes utlämnande av familj och släkt till allmän vanära. Kanske hade dotterns ”illdåd” kunnat accepteras om hon hållit sig på avstånd.
Güngör skriver att många fäder i liknande situation kan avstå från våld om bara döttrarna försvinner så långt bort att ingen i kollektivet behöver se det man uppfattar som skamligt.
Men det är inte ovanligt att flickorna återvänder hem; de vill ha en frihet inom ramen för sina familjerelationer. Så även Fadime. Hon saknade familjen och en frihet utan dem var inte den frihet hon kämpade för.
Ingen av de här tre författarna svävar på målet om brottens skändlighet. Wikan beskriver för sin del uppmärksammade rättsfall i Danmark, Norge och Sverige, men inte bara med en forskares kyliga och distanserade iakttagande. Hon har själv varit på plats som expertvittne vid det hon kallar ”en norsk-afghansk tragedi”, ett drama där en man efter en vårdnadstvist mördar sin hustru. Skildringen av just den rättegången är viktig därför att den sammanfattar den härva av socialt och kulturellt betingade konflikter som kan utlösa våld och i slutändan leda till mord.
Dessa böcker är inlägg i en debatt om en värdekonflikt. Författarna understryker behovet av att med upplysning och samhällsåtgärder bekämpa det som strider mot de värden som vi i Norden kämpat oss till. Unni Wikan oroas för sin del av en trend, också bland unga ”etniska norrmän”, som alltmer kopplar begrepp som heder och respekt till våld och hot.
Ingen kultur är immun mot nya och tidsbetingade skam- och hedersbegrepp.
Torsten Kälvemark
