Omöjlig att släppa
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-30
”Jag är besatt av det förflutna och jag hatar det,” sa den tjeckiske författaren Jáchym Topol nyligen i en intervju. Som en martyrisk sakletare gick han omkring i Öst- och Centraleuropa och undersökte ruinerna efter tyska och sovjetiska dödsläger. Det resulterade i romanen Kallt land, vars emblematiska skådeplats är Theresienstadt, dödens stad och sinnebild för andra världskrigets sargade Östeuropa. Tills det bär av till dagens Vitryssland, det verkliga helvetet på jorden.
Vi följer en namnlös getherde som arbetar för revitalisering av den tjeckiska staden, en medialt lyckosam process kantad av starka ekonomiska intressen – snart finns gettopizza och t-shirtar med trycket ”Om Kafka hade överlevt sin död hade han mördats här…”. Hit vallfärdar allsköns offer för förintelsen. De kommer från väst med paternalistiska kunskaper om vad som är ”Öst”. De har pass, pengar och utbildning, och är nu på jakt efter den specifika brits i koncentrationslägret där just deras förfäder gick under. Det helande minnesarbetet framstår som ett allt mer perverterat maskineri.
Resan går abrupt vidare till Vitryssland, dit berättaren värvas som expert på massgravar. Där byggs djävulens verkstad, ett fasaväckande museum tänkt att följa det tjeckiska framgångsreceptet. Topol har använt verkliga vittnesmål från massakrerna på vitryska bybor och det är sjuk läsning.
Placera Topols groteska retorik bredvid exempelvis Imre Kertész sällsamma Auschwitzskildring Mannen utan öde: i jämförelse erbjuder Kallt land noll njutning. Den är omöjlig att tycka om, omöjlig att släppa. En stund känner jag mig skeptisk till den konsekvent morbida fulstilen: trasig, lapidarisk, hafsig. Fantastik och realism blandas samman i tablåer där nuet är omöjligt att separera från historien. Sen slår det mig än en gång hur levande och in your face det historiska minnet från andra världskriget är i större delen av Europa, och den svenska historielösheten (min egen) från samma tid framstår som mer akut än någonsin.
Finns det någon sensmoral? Jag finner ett frö på sidan 42: ”för mig handlade det inte om något minne, för mig handlade det om att leva någonstans."
I Kallt land framstår öst som dränerat: för att kunna ge näring åt världens minne, måste det också bli en plats att leva på.
Viktoria Jäderling
