En fascist för postmodernister
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-03
Kajsa Ekis Ekman: Enligt forskningen blev de Sade portad från Paris bordeller
Markis de Sades position i det litterära livet kan jämföras med en staty, som står på en gräsmatta omgiven av ett stängsel och en skylt: ”Får ej beträdas!” Han är upphöjd på piedestal, men man får inte närma sig och undersöka honom. Då tillrättavisas man av en nitisk vakt, och människor förfasas: Hur kan hon vara så vulgär? Avlägsna henne!
Trots allt sker det om och om igen: någon går på gräset och insisterar på att få tolka de Sade som sadist. Det är den läsningen jag vill göra. För det överöses jag av förolämpningar av förläggaren Carl-Michael Edenborg (Aftonbladet 25 nov). Han hävdar att de Sade bör ge upphov till ”reflexioner kring politik, humanism, begär, identitet, njutning, kropp, samhällelighet, ondska, makt” men att ”Kajsa Ekis Ekman kunde inte bry sig mindre”.
Men det är ju tvärtom det jag gör. Jag bryr mig. Jag tar litteraturen på allvar. Jag vill att vi ska analysera de Sade som sadismens centralgestalt, för att kunna förstå sadismens rötter som en manlig överklasskult. De Sade är av stor betydelse för denna kult, som i dag blivit mainstream. Efter att Apollinaire geniförklarade honom i början av nittonhundratalet, har en mängd tänkare följt efter: Foucault, Barthes, Angela Carter. Hans rykte som frihetshjälte beror inte på hans verk, som är tradiga, amatörmässiga och saknar all personteckning. Nej, det som sätts på piedestal är något annat: de Sades persona. Därför är det ahistoriskt av Edenborg att hävda att man måste skilja på de Sades verk och hans person. Visst kan man hävda att författaren är död, men inte när det gäller de Sade. Han uppträder i det europeiska kulturarvet som en syntes av liv och text, och det är hans liv som influerat mer än hans verk.
Edenborg menar att de Sades liv är oviktigt, men drar ändå ut för att försvara sin markis på ett harmset sätt som får en att undra om förläggaren inte identifierar sig lite väl mycket med författaren. Edenborg försäkrar att: ”Nej, Sade skar inte sår i kvinnor och hällde kokande stearin i dem. Nej, Sade blev inte portad på Paris bordeller.”
Nåväl. Rose Kellers vittnesmål från den 4 april 1768, där hon hävdar att han skurit henne och hällt stearin i såren, finns bevarat och återges av biografer som Francine du Plessix Gray, Michel Delon, Laurence C Bongie, Hjördis Levin och Per Meurling.
Att han blev portad på Paris bordeller bekräftas också av du Plessix Gray, Bongie och Delon. Du Plessix Gray berättar att den franska polisens överinspektör Marais ägnade sig konstant åt de Sade, och hade varnat alla större bordeller för att ta emot honom, då han skadade unga flickor. Hon berättar vidare att han då sökte sig till mindre kända hus som inte skyddades av Marais. Han förgiftade också två prostituerade och lät misshandla en tredje för att hon skulle hålla tyst om hans våldsamhet.
Edenborg insinuerar att jag ”tycker det är svårt” att läsa ” Horkheimer och Adorno, de Beauvoir, Foucault, Sontag och de andra mästertänkarna” och avslutar sitt nedlåtande inlägg med meningen: ”Men jag tycker att Kajsa Ekis Ekman ska göra ett försök även om hon tycker det är svårt. Det är värt ansträngningen.”
Budskapet är att om dessa stora ”mästertänkare” hyllade de Sade, borde jag också göra det. En blind auktoritetstro som varken jag eller de tänkare han nämner skriver under på. Dessutom stämmer det inte att ”alla andra utom [jag] själv” hyllat de Sade. Simone de Beauvoir var ambivalent, Anatole France skrattade åt de Sade och Raymond Queneau skrev 1945 att de Sade förebådade ”en värld styrd av Gestapo, tortyr och läger.” Albert Camus utvecklade detta i ”L'homme revolté” där han skrev att de Sade var en andra klassens författare som nått berömmelse på grund av sin totalitära logik. ”Med honom börjar vår tids tragedi”, skrev Camus.
De Sade var ingen frihetshjälte. Han var en aristokrat som utövade sina lustar och maktbegär på kvinnor ur de lägre klasserna. Hans människosyn var närmast fascistisk; han hävdade den starkes rätt att utnyttja de svaga. Hans hat mot Gud kom sig av att religionen var ett hinder i vägen för honom, och likaså var hans ”anarkism” en överklassanarkism: ingen övre makt ska lägga sig i hur jag behandlar mina kvinnor och tjänare!
Dock var hans fascism av ett särskilt slag: han förespråkade statliga bordeller, och menade att alla kvinnor skulle ha laglig plikt att prostituera sig. Samtidigt förbannade han äktenskapet, vilket han hävdade var slaveri. I ”Sängkammarens filosofi” förklarade han att han ”har ingen verklig rätt att äga den eller den kvinnan, men jag har en oavvislig rätt att njuta henne” och att ”tvinga henne till denna njutning.”
Istället för en mans herravälde över en kvinna predikade han alla mäns herravälde över alla kvinnor. En totalitarism som inte går ut på att hålla fast och fängsla, utan på att konsumera och slänga.
Det är här jag tror vi har svaret på varför han kommit i ropet i vår tid: de Sade erbjuder en postmodern version av fascism och patriarkat – förklädd till frihet.
Kajsa Ekis Ekman
