Ta markisen på ordet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-23
Kajsa Ekis Ekman: de Sade skrev instruktionsbok i tortyr av kvinnor
Markis de Sade var en man ur den franska aristokratin som levde på sjuttonhundratalet och vars största intresse var att tortera och våldta unga tjejer. I Kathleen Barrys bok Female Sexual Slavery kan man läsa om de Sades liv, som är en orgie i tortyr och – just det – sadism.
I november 1763 började bordellerna i Paris portförbjuda de Sade på grund av det grova våld han utövade mot de unga flickorna. Själv ägde han fem eller sex bordeller – något som var vanligt hos den högre aristokratin. Och han nöjde sig inte med att gå dit; han plockade också upp fattiga kvinnor från gatan i klassisk hallickanda. Han sa till dem att de skulle arbeta som städerskor, varpå han tog hem dem, skar dem med knivar och hällde stearin i såren.
En av dessa kvinnor, Rose Keller, lyckades fly och tillsammans med andra kvinnor anmälde hon markisen. Trots att hon inte hade pengar till en advokat och de Sades familj försökte muta henne till tystnad, kom fallet upp i rätten och markisen dömdes till fängelse. De följande åren skulle han åka ut och in i fängelse för liknande brott.
Ur denna praktik utvecklade han sedan en filosofi, som många benämnt ”anarkism”, ”ateism”, ”nihilism” och andra fina namn, men som egentligen gick ut på en sak: att få fortsätta förgripa sig på unga fattiga kvinnor. I fängelset blev det ett abrupt slut på detta, varpå han ägnade sig åt att skriva ner detaljerade redogörelser för vad han gjort.
Dessa redogörelser har i dag blivit höjden av finkulturell sofistikation. Det är alltid lika roligt med porr för intellektuella – det räcker med att den är gammal, antingen det är fransk adel eller 20-talets Berlin – för att det ska bli något helt annat än sunkig betalporr på internet. Och frågar man någon vad som är så beundransvärt med de Sade får man de mest kryptiska svar. Än mumlas något om det franska, som alla vet är en garanti för kvalitet. Än är det inte böckerna i sig, utan ”det fria ordet” som står på spel. (Det fria ordet verkar alltid vara särskilt viktigt när någon är vidrig mot någon!) Än ska man inte läsa böckerna bokstavligt: de är en metafor för Gud, staten eller upproret.
Det är denna läsning Åsa Linderborg gör i Aftonbladet, där hon recenserar hans nyöversatta Juliette. Efter att gå igenom vidrighet efter vidrighet, som hur en tioårig flicka våldtas till döds, säger hon att hon inte tror att ”de Sade skrev Juliette i pornografiskt syfte – han ville något mycket viktigare. Juliette ska nog i huvudsak läsas som en satir över l’ancien régime, det vill säga tiden före den franska revolutionen.”
Linderborg presenterar några viktiga invändningar mot förlagets prat om ”feministisk potential”, som att alla tjejer måste vara unga och snygga för att få ha en sexualitet. Och hon noterar mycket riktigt att ”allt sex domineras av manliga preferenser.” Men ändå är hon tacksam mot Vertigo förlag för utgivningen, en ”kulturgärning”, viktig för att markis de Sade inte än en gång ska bli ”martyr på yttrandefrihetens altare”. Och enligt Vertigo förlag handlar de Sades övergrepp om ”filosofiska principer.”
Varför detta jamande runt het gröt? undrar jag. Varför är det så svårt att ta de Sade på orden? För honom var tortyr och sadism ingen metafor – han gjorde bokstavligen vad han skrev om. Men dagens europeiska kulturvärld gör vad som helst för att slippa prata om detta. Alla läsningar går bra – förutom den bokstavliga. Man undrar om Josef Fritzls memoarer blir en allegori över EU:s centralisering om 200 år?
Tro inte nu att jag vill bränna böcker - jag har själv de Sade i bokhyllan. Det jag vill är att ta böcker på allvar. All litteratur är kunskap, men den är ju värdelös om man inte använder sig av den. För de Sades värld är ingen avlägsen värld. Från kultursidan behöver man bara vända på två blad för att hamna i dagens Sverige, och läsa om den 14-åriga förståndshandikappade flicka som såldes till hundra män. Hon kördes runt till områden i Malmö där männen betalade för att utnyttja henne.
I Stockholm avslöjades nyligen ett liknande nätverk, där höga chefer, politiker och affärsmän köpt och utnyttjat tonåriga tjejer.
Här kan man använda de Sade till mycket – som att analysera kopplingen mellan aristokraters privilegier och sadism mot unga kvinnor. de Sade ger oss en värdefull psykologisk insikt, som tyvärr går förlorad. För i stället sluts en tyst pakt mellan de män som går i de Sades fotspår, och förlaget som presenterar honom som en frihetshjälte. Vi håller texterna levande, men vi vägrar diskutera innehållet. Så visst är de Sade en metafor – över vår feghet för att se kvinnohat i ögonen.
Kajsa Ekis Ekman
