Muren föll och jag gick sönder
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-09
Åsa Linderborg om drömmen som sprack 9 november 1989 – och hoppet om en ny vänster
Jag förstod tidigt på våren 1989 att något var på väg att hända. Frågan var bara vad.
Jag var representant för Kommunistisk Ungdom – VPK:s ungdomsförbund, det som i dag heter Ung Vänster – på de ungerska ungkommunisternas kongress i Budapest. Kongressdelegaterna hade var sin voteringsskylt där det på den ena sidan stod ”Ja” och på den andra sidan ”Nej”. De bestämde även hur länge var och en fick tala. Alla hade tre minuter på sig innan de ödesmättade skyltarna kom upp som avgjorde om man fick fortsätta eller var tvungen att sätta sig.
Skyltarna åkte upp och ner under rätt god stämning – också när den nyligen pensionerade partiordföranden Janos Kádar framförde en senior hälsning till den socialistiska folkrepublikens pionjärer. Den gamle mannen skulle naturligtvis få prata så länge han ville, men efter tre minuter höjdes ett par Nej-skyltar som tillhörde den opposition som ville reformera det förstelnade landet. Snart följde fler efter. Kádar var kanske den tröttaste och hyggligaste av alla öststatsledare och han insåg att tiden var utmätt även för honom. Resignerat höjde han armen och önskade lycka till. Konventionen förbjöd att jag deltog i oppositionens segeryra, men den natten var jag hänryckt av insikten att allt föråldrat kan rivas och fördrivas.
Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman.
Jag är född i en släkt där man i generationer har organiserat sig för socialismens sak. Mina förfäder demonstrerade, strejkade, avskedades, hamnade i arbetsläger, åsiktsregistrerades, satte allt de hade på spel för att gömma polska judar och kommunister på flykt undan nazismen. Det finns inte en social reform eller ett demokratiskt framsteg i det här landet som de inte stridit för. Samtidigt fanns där en blind lojalitet mot Sovjet och ett överseende med ett förtryck de aldrig skulle accepterat på hemmaplan. En berättigad stolthet över hur Röda armén besegrade fascismen parades med en förståelse för hur samma armé krossade arbetarupproret i Östberlin. Där fann den gälla antikommunistiska skräckpropagandan sin hårdnackade motsats: visst finns det problem i Öststaterna, men … Det fanns alltid ett ”men” som fick förklara och försvara allting. Till och med Berlinmuren.
Å ena sidan kamp för demokrati och klassamhällets avskaffande i Sverige, och kamp mot imperiekrig och förtryck i Sydafrika, Chile, Vietnam … Å andra sidan beundran för diktaturer som kallade sig folkdemokratier. Det var en motsättning som fick vänstern att splittras med en celldelnings hastighet – hållningen till Sovjet varierade och bara i min stora släkt kunde jag registrera alla nyanser av rött – men den borde även ha sprängt sönder mig själv. I?stället imploderade jag, när det första hålet i muren slogs upp.
Det var självfallet ett historiskt misstag av väldiga proportioner att knyta socialismens sak till Sovjetunionen. Att så många ändå gjorde det säger något om de enorma förhoppningar som länge fanns om ett alternativ till kapitalismen. Man ville ha en värld utan kriser, massarbetslöshet, krig och imperialism. Eftersom Sovjetsystemet förtrampade de flesta socialistiska principer borde inte murens fall ha varit ett trauma. Den skulle kanske inte heller ha blivit det, om det inte var för att borgerligheten – som försvarat varje orättvisa, svältkatastrof, diktatur och miljöförstöring världen över så snart den gagnat kapitalet – nu fick tillfälle att posera som demokrater.
Vi vill ha det som i Sverige, sa ungrarna jag pratade med 1989. Sverige?! frågade jag. Sverige är ju ett monopolkapitalistiskt, socialfascistiskt klassamhälle! Där åsiktsregistrerar man vänsteroppositionella! Det gör man här också, svarade de. Jag hörde inte cynismen i mina egna ord, riktade mot folk som önskade rösträtt, att få åka utomlands, lite vardagslyx. Jag uppfattade inte ens cynismen mot dem som jag älskade allra mest, de som gjort kampen för den svenska demokratin och välfärdsstaten till sin livsuppgift – paradoxalt nog för att de, av alla människor, hade lärt mig att tala just så.
I dag är några av segerherrarna från kongressen våren 1989 Ungerns rikaste män; storbolagsägare som även dominerar parlamentet, långt bortom varje idé om solidaritet och jämlikhet. I Ryssland utkämpas en smutsig maktkamp mellan en auktoritär härskare och oligarkerna, en strid som de ryska journalisterna inte vågar skriva om eftersom yttrandefriheten fortfarande bara finns på pappret. Medellivslängden är lägre i?dag än den var 1965, eftersom den nyliberala chockterapin skapat en ekonomisk tillväxt som fördelas extremt ojämnt – hade det skett under Brezjnevs tid hade vi betecknat det som ett folkmord. Östtyskarna har återförenats med sina släktingar, men till priset av förlorad social trygghet och ett stort bakslag för de kvinnor som tidigare haft egen inkomst, dagis och ”generös” aborträtt. Akademiker på de östtyska universiteten har fått sparken från sina arbeten med motiveringen att deras tid är förbi, lektoraten och professurerna tillsattes av ”pålitliga” tyskar. I det första fria parlamentet i Polen var sex procent av ledamöterna arbetare, trots att Solidaritet gjort jobbet. Hela Östeuropa är en exempelsamling på förlorade illusioner.
Ungern blev inte som Sverige. Inte ens Sverige blev som Sverige.
När Sovjet kollapsade började de västerländska välfärdssystemen spricka sönder, även om ett folkligt motstånd lagt vissa hinder i vägen, eftersom en global maktförskjutning följde på murens fall. Existensen av Sovjetunionen, en alternativ samhällsmodell, bidrog till att sätta tryck bakom den västerländska arbetarrörelsens reformkrav. Under 1900-talets första hälft ledde de ekonomiska kriserna och världskrigen till antikapitalistiska stämningar, som fick näring av det sovjetiska projektet. Kapitalismen tvingades därför reformera sig till oigenkännlighet. Ännu i början av 60-talet trodde bedömare i väst att Sovjet skulle hinna ifatt och gå förbi de kapitalistiska ländernas ekonomier. När muren föll kunde borgerligheten – som började rulla upp skjortärmarna när Thatcher och Reagan tillträdde – gå till en formidabel motoffensiv mot allt som stavades jämlikhet.
Nu skulle inte bara de Moskvatrogna skämmas – den rivna muren kastade skuggor över alla som på något vis trodde på solidaritet och rättvisa. Fördelningspolitik blev ett ord som knöts till öststatsförtryck. Ernst Wigforss jämfördes med Stalin, makarna Myrdal med Hitler. Folkhemmet blev ett besudlat ord som nämndes i sammanhang som Auschwitz.
Den tanklösa troheten mot Sovjet inom delar av vänstern har alltid haft sin motsvarighet inom borgerligheten. Man har av tradition stått i stram givakt inför den för tillfället starkaste kapitaliststaten. Under världskrigen ville många borgare att Sverige skulle slåss mot ryssen på Tysklands sida. Sedan USA gått segrande ur andra världskriget har man krupit för Vita huset. Lika tanklöst stödjer man Israel, USA:s skyddsling, som systematiskt kränker nästan alla liberala principer. När liberalerna diskuterar Israel erkänner de, att visst finns det problem, men … Det finns alltid ett ”men” som får förklara och försvara allting. Till och med den mur som i dag spärrar in palestinierna på Västbanken.
För vänstern har det varit en befrielse att slippa det sovjetiska oket, också om arbetarrörelsen aldrig har varit så svag som nu. Men även liberalismen är vekare än någonsin. Den statliga maktutövningen är monumental då staten har fått befogenheter som är oförenliga med liberala ideal – medborgerliga rättigheter kränks under skydd av en terroristlagstiftning och åsiktsregistrering som för tankarna till DDR. Historien lär oss att liberalerna bara är liberaler när det finns en stark vänster som pressar dem till det. Men lärdomen från 1989 är också att revolutioner inte behöver vara blodiga och att det är rätt att göra uppror oavsett om förtryckarna påstår sig kämpa för socialism eller västerländsk civilisation.
Det kommer en ny vänster. En som är född på 90-talet, efter Berlinmurens fall, som är för ung för att tvingas ta ansvar för Sovjetsystemet. En vänster som växer upp med kolonialkrigen i Irak, Afghanistan och Gaza, som ser hur politikerna abdikerat för en marknadsekonomi som skapar sådana klassklyftor att samhället rämnar mitt itu. Som ser hur dödsängeln IMF far över världen, och hur en förment europeisk gemenskap stänger sina gränser för folk som jagas av fattigdom eller vapen tillverkade i väst. En vänster som får kämpa mot en borgerlig offentlighet som i demokratins namn systematiskt dagtingar med yttrandefriheten.
Även det är en vänster som kommer att gå fel, som får uppleva besvikelser och bakslag – för att inte tala om motstånd – men som i trots och längtan inte kan göra annat än att organisera sig för en ny tid.
Åsa Linderborg
