Jag är glad att pappa slipper uppleva Hägglunds Sverige

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-18

Det är klart att Göran Hägglund har rätt i att det finns en kulturelit. Det finns de som är experter på kultur, på samma sätt som det finns experter på finanser. Till skillnad från kvartalsrapportförståsigpåarna, gör kultureliten ingen skada.

Bland denna kulturelit finns det de som föraktar den kultur som de breda lagren uppskattar – dansbandsmusik och Camilla Läckberg-deckare – och som på fullaste allvar tror att världen blir bättre om alla går på Dramaten och läser Proust.

Jag tillhör inte dem.

När boken om min pappa Leif, Mig äger ingen, utkom för ett par år sedan, bestämde jag mig för att aldrig utnyttja min roll som skribent för att profitera på andras läsningar.

Boken ska leva sitt eget liv. Därför kommenterade jag inte Hägglunds rikstingstal i Västerås i juni, som till en tredjedel var ett karaktärsmord på min bok (en oförtjänt uppmärksamhet). Men när han nu med en dåres envishet, senast den här veckan, fortsätter tala om ”verklighetens folk” i syfte att försämra för just såna som min pappa, frångår jag min princip.

Leif arbetade som metallarbetare i Västerås från det att han var 14 år till det att han blev arbetslös 1992. När han dog 2002, knappt 61 år gammal, gick han fortfarande utan jobb. Han såg sig själv som ”vanligt folk”.

Bodde i hyresrätt, gick på bandy, tittade på Rapport, läste Aftonbladet, var ute med båten på sommaren. De sista tio åren av sitt liv drabbades han av kraftiga försämringar i den sociala trygghet han självklart skattebetalat för i hela sitt arbetande liv: Sänkt a-kassa, utförsäkringar, slopat hyresbidrag... Utan tänder var han hänvisad till nyponsoppa.

I hallen stod ett par trasiga skor.

Jag är glad att pappa är död så han slipper de snabbt ökade klassklyftorna som är konsekvensen av regeringens politik. En politik som är möjlig just för att regeringen föraktar ”vanligt folk” och idén om solidaritet och jämlikhet – de som arbetar hårt med sina kroppar, de arbetslösa, långtidssjukskrivna, psykiskt slutkörda. De som inte tar för sig på samma sätt som den sociala elit som Hägglund och jag själv tillhör.

Socialminister Hägglunds skenheliga verklighet ligger ljusår från Leifs, men han är inte blind. Han ser att regeringen för en klasspolitik som (miss)gynnar halva folket. Att börja tala om kultureliten som folkets fiende är därför en skenmanöver, men 96,1 procent av väljarna ser att karln slåss mot väderkvarnar. Men ändå.

I antiintellektualismens tidevarv, där moralen och inte kunskapen är det som allt graviterar kring, försöker denna representant för en välmående borgarklass inta den åtråvärda positionen som underdog. Man förstår att Jimmie Åkesson (Expressen i fredags) nervöst kramar Hägglund i hopp om att brotta ner honom från podiet.

Underskatta aldrig en gudasänd populist.

Åsa Linderborg