Ett folk besatt av de fremmende

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-10

Stefan Jonsson läser ett reportage om danskarna och främlingsfientligheten

Lena Sundström far över Sundet med en resväska, en dator och en massa frågor i bagaget. Det första hon gör efter att ha intagit lägenheten i Nørrebro är att köpa en begagnad tv. Vad gör du i Köpenhamn? frågar mannen i tv-affären.

”Jag har kommit hit av politiska skäl”, svarar Sundström.

”Politiken här är vanvettig.” Tv-mannen berättar om sin son som tvingats lämna landet därför att han förälskat sig i en iransk flicka. Sonen har flyttat till Ystad.

Så förflyter första kvällen i Danmark, innan Lena Sundström somnar framför en tv-debatt om integration som pågår en bra bit in på natten. ”Än har jag inte upptäckt att allting handlar om integration i det här landet.”

För så är det – det upptäcker Sundström och det vet de som besökt landet de senaste åren. Danskarna är sjukligt besatta av ”muhammedanerne” och ”de fremmede”. Sundström har genomfört idén som andra journalister bara pratat om: bosatt sig i landet för att söka en förklaring.

Hennes reportage infriar förväntningarna. Vad som i förstone liknar en snabbresa över Sundet djupnar till en lika underhållande som nyansrik rundmålning av dansk nutid. Världens lyckligaste folk förenar krönikörens rappa tillslag med antropologens fundersamhet. Lägg därtill Sundströms journalistiska fotarbete – platsbesök på språkkurser och flyktingförläggningar, intervjuer med vanligt folk och ledare över hela den politiska skalan – och man har en vidunderlig kombination.

Fram tonar ett folk där de flesta skäms över hemlandets dåliga rykte (”när vi åker utomlands säger vi att vi är svenskar”), där några är befriade över att locket äntligen flugit av samhällsdebatten, där andra funnit något att leva för i Dansk folkepartis varma gemenskap, där invandrarna är uppgivna eller upproriska – och där ingen, vilket är kusligast av allt, riktigt fattar eller kan förklara vad som skett.

Många som Sundström träffar ger uttryck för samma känsla. Det har smugit upp bakom ryggen på dem utan att de märkt det – och plötsligt lever de i ett samhälle där invandrare med självklarhet behandlas som människor av sämre sort. Opinionsbildarna beskyller dem ena dagen för att inte vara danska nog, för att nästa dag förhindra dem från att bli det. I ett kapitel ordnar Sundström förhör i folketingets korridorer och finner att ingen av de tillfrågade äktdanskarna klarar provet invandrarna måste ta för att få medborgarskap.

Med stor sympati för sina värdar fäller så Lena Sundström en hård dom. Det handlar om en kollektiv villfarelse som gör massmedierna och de lägre klasserna mottagliga för politisk manipulation. Sundströms skarpaste slutsats är att ingen vunnit på främlingsfientligheten. Att miljarder i turist- och exportintäkter gått förlorade är inte det värsta, dessutom har samhället spruckit upp i grupper behärskade av ömsesidig fruktan. Danskhetens försvarare har förverkligat den ghetto­isering de säger sig motarbeta.

Sundström skriver att hennes resa till grannlandet är en resa in i en möjlig svensk framtid. Det är ju huvudfrågan inför val­året 2010. Kan Sverigedemokraterna bli lika framgångsrika i Sverige som Dansk Folkeparti i Danmark?

Sundström svarar: ja, men det beror på. Det beror på socialdemokraterna, som i Danmark försökte slå hål på DF:s främlingsfientliga retorik men misslyckades och sedan övertog samma språk. Det beror på de borgerliga partierna, som i Danmark villigt bildade regering med stöd av DF. Det beror på medierna, som i Danmark förlorade allt sinne för proportioner och i dag ägnar mer än hälften av sin politiska bevakning åt integrationsfrågan. Det beror även på Sverigedemokraterna, som söker en lika kallhamrad ledare som Pia Kjaersgaard.

Men först som sist, skriver Lena Sundström, beror det inte på makthavarna, utan på ”maktgivarna”, människorna vilka som helst som dagligen väljer vilken sorts makt de utövar över varandra. Samhället börjar och slutar där.

Lena Sundström är kolumnist i Aftonbladet. Därför recenseras hon av Stefan Jonsson, kulturskribent på Dagens Nyheter.

Stefan Jonsson