Artikeln sprider myter – inte fakta, Gardell
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-09
Mattias Gardell skriver långt (1 september) om mitt konstaterande att Aftonbladets publicering av rykten om att israeliska armén skjuter unga palestinier inte skiljer sig principiellt från andra tiders rykten, hörsägen och propaganda om att judar dödar små barn för att ta deras organ. Så har antisemitisk opinionsbildning sett ut sedan urminnes tider. I Tsarryssland, i 30-talets Tyskland och i dag när iranska tv-program lär sina unga tittare att judar tar unga människors organ. Men enligt Gardell missar kritiken av Aftonbladet den antisemitism som är den allvarliga, nämligen demoniseringen av judar och vad de gör mot andra människor, till vilken Aftonbladets artikel inte räknas.
Gardell likställer min reaktion mot artikeln med att kritik mot kriget i Gaza och bosättningarna ibland kritiseras som antisemitism. Jo, det finns alltid överreaktioner. Och ibland drivs kritiken mot Israel av antisemitism men den har i sig inget med antisemitism att göra. Det finns olika uppfattningar om israelisk politik i Sverige liksom i Israel. Jag är till exempel kritisk mot de fortsatta bosättningarna liksom mot den israeliska regeringens handlande efter Aftonbladets organartikel.
Men artikeln kritiserade inte faktisk politik eller fakta. Enligt ansvarige utgivaren fanns inga nya fakta utan artikeln var opinionsbildning på kultursidan, som uppenbarligen anses lämpad för mytbildning och vandringssägner.
Gardell lyckas inte visa hur artikelns insinuationer om att Israels armé dödar för transplantationer skiljer sig från andra rykten om att judar dödar för att stjäla organ. Han nöjer sig med att ställa frågan: Plundrades de på sina organ, eller är detta bara en urban legend som saknar täckning?
Som man säger: Jag frågar bara, säger inget så har jag inget sagt.
Är man då nazist eller antisemit för att man publicerar texter som Boströms? Nej, men man bidrar till antisemitisk mytbildning.
Gunnar Hökmark
