Israels armé är inte judisk

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-27

Dror Feiler: Stat och folk blandas ihop för att stoppa seriös granskning

Enligt Israels utrikesminister Avigdor Lieberman har Sverige ett stort problem som behöver åtgärdas: yttrandefriheten. Israel vill hjälpa till genom att kräva att Sveriges regering tar avstånd från sina tryckfrihetslagar genom att fördöma en artikel i Aftonbladet (17 augusti) som redogör för misstankar som Israels regering och Israels armé förnekar.

Israel förnekar också att de har atomvapen, att de använt vit fosfor mot civilbefolkning och att de använder palestinier som mänskliga sköldar. Med det vill jag inte säga att alla anklagelser mot Israel är sanna utan att man bör ta Israels regerings reflexmässiga förnekande med en viss nypa salt. Det bästa sättet att ta reda på om anklagelser har någon grund är att gå till botten med dem. Ju tidigare desto bättre.

Men låt mig först påminna de som mot bättre vetande förespeglar något annat:

I 42 år har Israel åsidosatt FN:s resolutioner, Genèvekonventioner och folkrätten.

I 42 år har Israels regering och israelisk media reflexmässigt stämplat anklagelser mot den israeliska armén för folkrättsbrott som antisemitiska. Jag vill understryka att de brott jag syftar på är illegala bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem, folkfördrivningar, utomrättsliga avrättningar och kollektiva bestraffningar och inte de misstankar som palestinska familjer hyser mot den israeliska armén.

Men nu när den israeliska regeringen och israelisk media sprider falska och hätska beskyllningar, påhejande av vissa skribenter och politiker i Sverige, följer det samma mönster: Det viktigaste är inte vad som står i artikeln utan vad man kan använda den till. En metod jag själv blev utsatt för i samband med installationen Snövit och Sanningens Vansinne som en tidigare israelisk ambassadör handgripligen attackerade.

I den artikel som fått Israel att se rött står visserligen att unga palestinier som varit eftersökta av den israeliska armén dödats och efter några dagar lämnats tillbaka ihopsydda på ett sätt som väckt familjernas misstankar att man tagit organ ur deras döda kroppar. Det må vara att det associativa samband som uppstår mellan enskilda israeliska soldaters möjliga agerande 1992 och den nyligen uppdagade organhandelhärvan är olycklig men detta bör inte hindra oss att ställa frågan: Vad har hänt med dessa kroppar?

Men ingen har talat eller skrivit om judiska soldater, varken de palestinska familjerna eller artikelförfattaren Donald Boström. Utan misstankarna riktas mot soldater i den israeliska armén som kan ha varit inblandade i specifika incidenter.

Israels armé är inte en judisk armé. I den ingår människor med olika etnicitet och religioner: druser och beduiner är till exempel inte judar (20 procent av Israels medborgare är inte judar). Det bor dessutom fler judar utanför Israel än i Israel. Det är därför självklart för de flesta, inklusive Donald Boström, att det är felaktigt och dessutom rasistiskt att associera det judiska folket med de brott israeliska soldater misstänks vara inblandade i, vilket inte heller görs i artikeln. Eller att lägga det judiska folket till last de bevisade brott den israeliska staten och armén begått i 42 år. När endast de som utför och de som är politiskt ansvariga för dessa handlingar bär ansvaret.

Att det på sina håll ändå görs en sådan felaktig och osmaklig sammanblandning, får inte hindra seriös kritik eller misstankar om oegentligheter. Ett sådant tabu blir annars en outtalad inskränkning i yttrandefriheten. Egendomligt nog är de som automatiskt jämställer Israel med det judiska folket och vice versa två väldigt motstridiga grupper: Israels regering, påhejade av de så kallade Israelvännerna utgör den ena, olika rasistiska/antisemitiska grupper den andra.

Och nu vill man att Sverige ska lära av föredömet Israel, vad en riktig demokrati och yttrandefrihet är.

Nu när röster i Israel höjs för att inskränka yttrandefriheten för alla som anses ”smutskasta” Israel som till exempel den israeliske akademikern Dr Neve Gordon som i L A Times (20 augusti) skriver att Israel uppfyller alla kriterier för en apartheidstat eftersom vissa lagar ger judar fördelar och diskriminerar palestinier.

Sverige bör värna yttrandefriheten och inte anamma den israeliska regeringens godtyckliga synsätt på pressfrihet och demokrati.

Men det betydligt hårdare israeliska debattklimatet har sipprat in i vårt land bland opinionsbildare som Gunnar Hökmark, som gärna hjälper Israel att utan inblandning fortsätta med sina folkrättsbrott. Därför kommer varje försök som skakar om Israels självbild att bli måltavla för oseriösa påhopp och ogrundade anklagelser om antisemitism.

Det är slående att samtidigt som Israel kräver att den svenska regeringen ska fördöma en artikel i Aftonbladet staplar man hinder i vägen för en internationell undersökningskommission som på FN:s uppdrag ska undersöka Israels eventuella folkrättsbrott i de ockuperade områdena i allmänhet och den israeliska arméns övergrepp i Gaza i synnerhet.

Att reflexmässigt mörka insyn och slå ifrån sig oavsett om det gäller misstankar framförda i en så kallad ”sensationsartikel” eller ett seriöst FN-uppdrag skadar det israeliska folkets intressen och drar skam över Israel.

Dror Feiler