Låt byket brinna

Behållningen av Maja Lundgrens Myggor och tigrar är den bedövande känslan av ”Rien ne va plus!”

Inga fler satsningar vid rouletten, inga eftersläntrare, ingen eftertanke mer. Lundgren sjunger ut, tjallar, bryter mot omertà – detta som en av hennes romanmafiosi straffas för, med ett skott genom munnen.

Maffian i det här fallet är Stockholms kulturvärld, särskilt generationen född på femtio- och sextiotalen: författare, kritiker, förläggare och journalister. Man kan tänka sig Lundgren meja ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla med en verbal kulspruta.

Offren är män. Deras brott? Att de oreflekterat slagit sig till ro i patriarkatets plyschsoffa, och blåst rök i ögonen på kvinnor i generationer. Förringat kvinnors språk, stil och genrer. Betraktat dem som objekt, eller, oftare, inte sett dem alls. I några fall försvåras deras brott just genom att det är författaren Maja Lundgren de blåst rök på.

På sidan 18 varnas det ordentligt:

”Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia.”

Ett av bokens vackraste kapitel heter Drömmar med senarelagda innebörder. Lösryckta röster; triviala, poetiska, mystiska klingar i författarens kranium. ”Att höra röster” är förstås en lovande ingrediens i en roman om oförrätter, en bok som författarjaget extatiskt benämner en ”galen, galen roman”.

Myggor och tigrar är verkligen något helt annat än den lilla eleganta och burleska succén om Pompeji. Ordglädjen i Ekelöfs anda finns kvar, ibland fördjupad, men Maja Lundgren vill inte behaga alla sina beundrare. Verket spretar, famlar och kränger. Maja Lundgren ”skriver ner sig”, gör sig skitigare, fulare och elakare. Titeln har hon lånat av Vilhelm Ekelund, som talar om myggsvärmarnas angrepp. De små giftiga sticken, men de många.

Och författaren var ju känslig … Hon använder sensitiviteten som stilett. Ingen oförrätt är för liten, inget förfluget ord för avsiktslöst – det kan ju rimma på en avsikt. Missförstånd, ursäkter eller oförargliga skämt existerar inte för en hämnande ängel.

Det blir synd om tupparna på parnassen.

Men det är ingen idé att till exempel kollegan Björn Ranelid rasar i spalterna igen, över sitt uppdykande i Lundgrens ”camorristiska dokumentärroman”. Han får acceptera att han helt enkelt retar gallan på damerna, inte minst genom sin djupa men oreflekterade offentliga kärlek till det svagare könet.

Om en kärleksförklaring uppfattas som en krigsförklaring kan ju inte älskaren veta. Allt föds i betraktarens öga.

Ingen oförrätt är för liten, inget förfluget ord för avsiktslöst – det kan ju rimma på en avsikt

Och det är ingen idé att just Ranelid rasar. Han är i stort, gott sällskap, nämligen. Poeten Ulf Eriksson, maffiakännaren Tomas Lappalainen, nyromantikern Carl-Johan Vallgren, eller Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson och ett par dussin karlar till får ställa sig i kö vid klagomuren – eller låta bli.

Ambitionen är att skriva en pendang till Strindbergs Svarta fanor, och låta hela byket brinna. Riktigt så skojigt är det inte hela tiden. Men frenesin i personpåhoppen och själva massverkan gör att Lundgrens

grepp fungerar, även om hon säkert är orättvis. Sant eller icke sant i detaljerna? Det kan förstås inte läsaren avgöra, men det stora mönstret är skarpt, tydligt och sant.

Hela romankompositionen är däremot inte skarp. En stor del av handlingen utspelar sig i Neapel, där författaren bor i camorrans kvarter och spanar på gangsters i vardagen. Det är möjligt att författaren vill ”långsamt utveckla ett tråkigt inferno”, men att driva dokumentarismen så här långt är hänsynslöst mot läsaren.

Baksidestexten talar om författaren som detektiv. Men hon analyserar eller avslöjar inte mycket av intresse om verklighetens camorra i Neapel, utan använder den mest som metafor för vad som utspelar sig i Stockholms trånga kulturvärld.

Förlagsskvallret säger att ett antal herrar har travat upp till Bonniers och bett om att få uppgifter strukna. Det har tydligen lyckats dem. Månne förläggaren och författaren strök fel sidor?

Men det finns några etiska problem kvar som gått till trycket, utan censur. När Lundgren går på person som hon står i personligt förhållande till blir boken mycket bra. Då tar hon en risk, och satsar sig själv. Författarjaget har genom åren haft relationer till ett helt litterärt harem, där de flesta genrer och stilarter finns representerade. Nyttigt. Och förresten är hon inte elak mot alla män, två gamla ex som John Swedenmark och Stig Larsson får båda MVG.

Det är när hon ibland kokar upp andras skvaller som det blir fegt och stillöst. Huvudena rullar på tredje man – som rätt ofta råkar vara kvinna. Antingen är detta försummelser, som faller lika hårt på förläggaren som på författaren. Eller också är det meningen. Då är det illa.