Välformulerat gubbgnölande

Gunder Andersson roas av en Ernst Brunner som slår samtiden på käften

helskärm

Det är ett festligt typgalleri Ernst Brunner bullar upp i sin nya roman Hornsgatan, en pendang till den för arton år sedan utgivna Kocksgatan (som samtidigt kommer i en grafiskt matchande nyutgåva). Målaren Dressler blandar samtiden och historien i myllrande oljor, arkeologen Gustav Gustavo gräver fram 1?700-talshemligheter under Gamla Stan och gaddaren Hårde Harry låter sin tatuerarnål forma fantastiska världar på kundernas kroppar när han inte piercar dem på allehanda ställen.

Men här finns också ett antal sargade kvinnogestalter. Kajsa Hammer var en gång firad sångerska innan hon gick ner sig och blev baglady med hemmahamn i Söders underjord. Den eleganta och lite mystiska Ingrid Drufva har förlorat man och dotter i tsunamin. Här finns inte minst den hatiska postmodernistiska signaturen Hexe som går in för att göra konstnären Dresslers liv till ett helvete.

Man kan läsa Hornsgatan som en moralitet över samtiden. Brunner vilar inte på hanen, han dundrar likt första världskrigets Tjocka Berta när har attackerar företeelser och personer i tiden. Associationerna går till Strindbergs Svarta fanor. Brunners skildring av pridefestivalen är fullkomligt enastående i sin språkliga virtuositet – detta oavsett vad man tycker om de värderingar som finns i botten. Queersamhället är inte bitterpitten Brunners cup of tea – men hur elak hans skildring av galna fruntimmer som vill hämnas, avskaffa begreppet ”honom” och ersätta det med ”henom” än kan verka, så är det faktiskt roligt samtidigt.

Det så kallade kulturetablissemanget på Den Stora Tidningen och annorstädes slipper givetvis inte undan. De sammanförs till en orgiastisk kulturmiddag där både frosseriet och det kvasikulturella skitpratet får väggarna att bågna. Även här höjer satiren skvallernivån över banalt namedropping. Personerna ges genomskinliga förklädnader som Ingela Blind, Jan Tjohou och professor Lönnfet. Amelie Snorhal hör också till de mer lättidentifierade.

Brunner kan sitt Stockholm. Hans skildring av seklernas liv kring Hornsgatan pulserar av barockartad, prosapoetisk ordglädje, även om just det avsnittet faller utanför ramen i berättelsen. Han är samtidigt den litterära groteskens vällusting, han för osökt tanken till en Sven Delblanc i högform. I bloggbabblandets tid värnar han den språkliga uppfinningsrikedomen, han kramar svett och blod och sperma ur det svenska språkarvet, men är samtidigt konkret och köttslig där en Ranelid är närmast sfärisk.

Det finns en påtaglig skillnad jämfört med Kocksgatan. I den fanns något lätt, luftigt, ungdomligt och lekfullt. Det lyser med sin frånvaro i Hornsgatan. Här är allt mörkare. Det underjordiska Stockholm skildras med anspelningar på Jack Londons Avgrundens folk, och människor går omkring anorektiska och självbestraffande. Målaren Dressler, romanens drivande figur, vantrivs i kulturen och det postmoderna samhälle som växt fram. Han för det klassiska tavelmåleriets talan i en tid av konstnärlig och moralisk normupplösning, och för den hängivenhet som är hans livselixir finns inte längre någon plats.

Det finns något apokalyptiskt över hela romanen, jag läser den som en helvetesvision av en undergångsdömd kultur. Sannerligen, vi befinner oss långt från livsbejakelsen i Kocksgatan. Jag gissar att Hornsgatans läsare kommer att delas i två läger: de som blir urförbannade och talar om gubbgnöl och de som njuter av det språkliga artisteriet för dess egen skull.

Gunder Andersson