Konstakademien – en sorglig historia

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-03

Konstakademien skulle kunna vara en rätt oförarglig institution om det inte var så att den förfogar över makt i form av nätverk och pengar. Pengar som årligen delas ut som stipendier inom det egna skrået. Från 1965, då statistiken börjar på akademiens hemsida, fram till 1996 var närmare 90 procent av medlemmarna män. Påpekas bör att medlemskapet är på livstid. Det gäller att vara vän med rätt person.

Konsten är en liten värld, och vänskapskorruptionen ligger nära, som Milou Allerholm i Dagens Nyheter nyligen påpekade i samband med Venedigbiennalen och valet av konstnärer som får representera Sverige.

Men plötsligt händer det något. Debattklimatet i samhället svängde och under en period av, säg tio år av vår historia tävlade till och med de manliga politikerna om att kalla sig feminister. Inte ens den 236-åriga Konstakademien var okänslig för detta tidsfenomen. Mellan 1997 och 2007 valdes häpnadsväckande nog 17 män och 17 kvinnor in.

Tyvärr är siffrorna för akademiens övriga medlemmar, det vill säga hedersledamöter och utländska ledamöter, en sorglig historia. Varje år sedan slutet av 60-talet väljs hedersledamöter som Ulf Linde, Pontus Bonnier, Lars Nittve, Sune Norgren och Olle Granath in. Män som sitter eller har suttit i varandras eller i samma styrelser. Bara två (2) av hedersmedlemmarna är kvinnor: Karin Lindegren och Beate Sydhoff. På listan med 26 utländska medlemmar finns en (1) kvinna.

Tidsfenomen blir per definition omoderna, och om man tittar på statistiken för 2008 och 2009 har Konstakademien fallit tillbaka i gamla beprövade hjulspår med 75 procent nyinvalda manliga konstnärer.

Totalt består alltså Konstakademiens medlemmar av nu levande konstnärer till 80 procent av män.

De senaste 20 åren befolkas Sverige av mängder av framgångsrika, internationellt erkända kompetenta kvinnliga konstnärer, konstvetare och konstchefer. Konstakademiens statistik är därför en skam för konsten!

Jag frågar er kvinnor och jämställdhetsivrare i akademien: Hur ställer ni er till detta? Hur ser diskussionen ut? Hur ser ni på de mål om jämställdhet som regeringen satt upp?

Eller är det kanske så att ni blivit invalda därför att ni kan och rättar er efter spelets regler?

Marianne Lindberg De Geer