Har du det för bra?

Jag har nog aldrig stött på så mycket osmält tankebråte som i psykiatrikern David Eberhards Ingen tar skit, uppföljare till försäljningssuccén Trygghetsnarkomanernas land. Han sällar sig till en svensk förtalstradition av fördelningspolitik – svenskarna lider av mentala defekter och det är jämlikhetens fel – med Staffan Burenstam Linders Den hjärtlösa välfärdstaten (1983) och Fredrik Reinfeldts Det sovande folket (1993) som utmärkande exempel.

De kopierade propagandan från liberala anglosaxiska tankesmedjor, men resonemangen har rötter i antiken och fick sin moderna form i och med borgarklassens kamp mot 1793 års franska författning och dess krav på social rättvisa. Eberhard slår mynt av urgamla tankegångar i en ny genre – boken som reklam för författaren som föredragshållare. Att svenskarna är världens lättkränktaste folk och det är jämlikhetens fel ska antagligen framföras på fortbildningsdagar för personal som går på knä i slimmade organisationer där det ändå budgeterats fram en ekologisk nisch för tänkare som Eberhard. De äter sig feta, men bara för att det saknas rovdjur.

Efter bara någon minuts läsning framstår han som den halvdöva tokmonomana gnällgubben vi alla försökt fly. För att slippa gå i svaromål försöker du istället byta samtalsämne.

– Hur mår farbror nu för tiden? skriker man desperat i hans öra.

– Jo tack bra, om det inte vore för de där lättkränkta avundsjuka jantelagssvenskarna som staten har trygghetsvaderat så att de inte tål någonting, allting är förbjudet och man får inte tänka själv längre…

– Men det kan väl farbror inte mena på allvar?

– Joho du, det ska jag säga dig, folk fattar inte hur bra de har det, istället blir de kränkta för allt och ockuperar psykmottagningarna bara för lite motgångar och det är statens och jantelagens fel.

– Men har farbror några bevis för det?

– Hursa?

– Har farbror några bevis?

– Ja, det är staten och jantelagens fel.

– Nej, jag frågar efter bevis, har farbror bevis?

Nej, naturligtvis inte. Eberhard är själv en inbäddad trygghetsnarkoman som aldrig behövt slipa tankarna utanför sin skyddade verkstad, men eftersom han snyltar på borgerlig mainstream går det lika bra ändå. Boken är så full av illa skrivna missförstånd av samhällsföreteelser och teorier att man blir alldeles matt.

Nej, det finns ingen vänster som förespråkar fri uppfostran i Sverige. Nej, om man är feminist eller tror på jämlikhet så betyder det inte att alla människor är/ska vara likadana. Varenda dagisunge får lära sig att alla är olika men lika värda ändå, en distinktion självklar för min sexåring men inte för Eberhard.

Redan år 2000 undrade jag, i en artikel i LO-tidningen, liksom Eberhard nu gör, om Sverige är på väg att bli en hederskultur. Men han tycks inte veta att sådana existerar i samhällen med svag eller obefintlig stat, där klanen, familjen måste fungera som socialt skyddsnät. Har Eberhard inte tänkt på varför begreppet kränkt inte användes i början av 80-talet då den svenska jämlikheten stod på topp, utan i slutet av 90-talet, då nyliberalismen härskat i nästan två decennier med vidgade klyftor som följd? När välfärdsstaten var starkare kallades människor inte kränkta utan förtryckta. De krävde inte respekt utan jämlikhet. I dag ska vi strida för vår personliga identitet, i går hette det klasskamp. Denna retoriska mentala förskjutning har skett parallellt med statens/politikens reträtt, marknadsliberalismens seger och den sociala nedrustning som följde därpå.

Men fylls psykmottagningarna i dag av människor som inte är sjuka på riktigt, utan bara är kränkta, som Eberhard hävdar?

Han hänvisar inte till någon empiri utan gör bara infantila korthuggna utrop inspirerad av kvällstidningsartiklar. Hans egen yrkeserfarenhet från psykiatrin leder bara till några få anekdoter varav, en faktiskt beskriver en psykiskt sjuk kvinna som tydligen hade fräckheten att belasta sjukvården.

Eberhard framstår då inte bara som en intellektuell charlatan, utan också som en kvacksalvare.

Han är en fattigmans-Zaremba men istället för att lura ett helt land att missförstå sig själv som den förslagne, listiga Dagens Nyheter-skribenten kollrar han bort sin egen höga person.

Å ena sidan trumpetar Eberhard i olika tonarter, precis som högerns ideologiproducenter gjort de senaste decennierna, att vi bebor världens sämsta samhälle med de mest kyliga avundsjuka jantelagspassiviserade bortskämda människor på jorden.

Å andra sidan kan han inte förstå hur svenskarna som har det så bra inte kan uppskatta – och vara nöjda – med det de har.

Eberhards förvirrade alster är praktexempel på att näringslivets satsade miljarder på propagandaverksamhet är en succé, frågan är bara om han är en nyttig idiot på riktigt eller om han av kommersiella skäl bara fejkar?