Revolt – och kvinnokamp
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-25
Sholeh Irani: Denna gång ska inte våra krav glömmas bort
Kära vänner, i?dag var det fruktansvärt … Vi gick bara tysta på trottoaren … Polisen slog till utan anledning … Jag hamnade under folkmassan, ramlade på marken och skadade ena foten … Jag bara reste mig och sprang iväg, ena foten, he he … På sjukhuset grep polisen folk, vi stack …”
Varje kväll när folk kommer hem från gatstriderna skriver de från Iran – om det långsamma internet funkar – på bland annat kvinnoaktivisternas mejl-lista som skapades långt före revolten. I lördagskväll var vi online medan en polisrazzia ägde rum hos en känd och modig journalist och kvinnorättsaktivist, Zhila Baniyaghoub. En av tusentals arresterade under veckan. Vi satt online maktlösa. De tog henne, maken och datorn.
Diskussioner pågår. Vi peppar varandra: vi ska se till att kvinnors krav inte glöms, inte den här gången. ”NEJ”, skriver de från Iran: ”Kvinnor skriver ner sina krav och tar med sig dem till demonstrationerna … Jag såg många sådana paroller i?går: män=kvinnor, kvinnor mot diktatur, jämlikhet för iranska kvinnor”.
Jag granskar alla amatörfilmklipp. Kvinnor är närvarande och deltagande! Den här gången går det inte att osynliggöra kvinnorna! De försvarar sig själva mot poliserna. En använde sin egen kropp för att skydda en ung polis som låg under arga demonstranters sparkar. En annan kastar sig över en demonstrant så att polisen inte kan ta honom. Kvinnor tål inte våld och deras delaktighet i revolten är normgivande. Men polisen skjuter män som kvinnor. Neda Soltani, den skjutna unga kvinnan omvandlas nu till revoltens symbol. Alla sörjer henne.
För 30 år sedan glömde revolutionen i Iran kvinnornas krav. Då handlade det om en ledare och massorna som följde. Nu handlar det om kvinnor och män mot hans efterträdare. De religiösa ledarna talade 1979 om behovet av absolut enighet och då ansågs kvinnors rop på jämställdhet störande. Redan då varnade oliktänkande att falsk enighet leder till totalitarism. Den falska enigheten kvävde mångfalden av demokratiska krav och ledde till ett enat teokratiskt styre som varade upp till för ett par veckor sedan, dock aldrig utan utmaning. Folk som kräver sina rättigheter, det börjar inte plötsligt. Det som visar sig i?dag är utan tvivel resultatet av 30 år av folkrörelsers kamp, protester och strejker, 30 år av enastående kvinnors och ungdomars civilmotstånd.
Nu möter också omvärlden ett annat Iran som inte överensstämmer med schablonbilderna. Illusionen att det iranska folket står bakom styret har bara kvar sitt stöd hos fanatiska krafter. Iran visar nu sitt sanna ansikte i detta andrum som kan leda till seger eller sluta i blodbad.
Vid kvällstid ringer okända män till hem till människor och hotar dem, ”vi såg dig gå till demonstrationen i?dag. Stanna hemma i morgon …” Terrorn är omfattande trots det kollektiva modet som sveper över Iran. Men en sak har dessa dagar som skakar Iran lärt oss: Det iranska folket är inte maktlöst. Den politiska ledningen är svag och genomgår sin värsta splittring någonsin.
Styrkan i folkrörelsen i Iran ligger i dess mångfald. Ingen enstaka färg eller grupp äger svaret. Svaret visar sig i en mäktig folkrörelses regnbåge av färger.
Jag läser ett av de senaste gruppmejlen. Det är systern till den arresterade kvinnorättsaktivisten och journalisten: ”Vad ska vi göra vänner, myndigheterna vägrar berätta var Zhila och hennes man är …”
Hur slutar det hela, frågar alla här i Sverige. Vem vet, brukar jag svara. Det är en kamp. Iran har dock en vana att överraska världen. Det enda jag är säker på är att även kvinnor tar plats som samhällsaktörer i den förändring som pågår.
Sholeh Irani
Journalist och kvinnorättsaktivist
