Etablissemangets kelgris – och mardröm

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-27

Mohamed Omar har lyckats med konsstycket att häva ur sig ett homofobt och antifeministiskt resonemang i en och samma intervju ( Aftonbladet 21 april). Som om det inte vore nog så slår Omar fast att det bara finns en riktig islam, nämligen den som han själv företräder. Han passar samtidigt på att hylla bödeln Khomeini. För att riktigt deklarera sin fundamentalism, avfärdar Omar den på svenska mest angelägna uppgörelsen med den växande antimuslimska rasismen – Andreas Malms bok Hatet mot muslimer (Atlas). Det stannar inte där. Någon dag senare går Omar ur Svenska PEN med motiveringen att det är ”en liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation” ( Aftonbladet 24 april).

Tyvärr kan Omar inte avfärdas som pubertal provokatör ute efter att maximera sin egen ballhetsfaktor. Omar är en fundamentalist och kan bara bemötas kompromisslöst. Fanatikern har ett slutet mentalt trossystem: viljan till separatism är utmärkande - utopin om en återgång till islams storhetstid är ledmotivet, därav behovet av att distansera sig från majoritetssamhället.

Men Omar är också uttryck för ett syndrom: Exotiseringen av muslimen, en produkt av etablissemangets klibbiga behov av att manifestera sin ”tolerans gentemot muslimer”. Vita välvilliga svenskar har bidragit till essensialiseringen av muslimen, vilket i praktiken gett fundamentalisten ett tolkningsföreträde på vem som är muslim. De 350 000 svenska muslimernas mångfald och olika strömningar, för att inte tala om de individuella erfarenheterna av islam eller viktiga faktorer som kön, klass, etnicitet, ålder och utbildning, skalas av. Endast en statisk kategori muslim återstår när majoritetssamhället ska föra dialog och utveckla samarbeten med svenska muslimer. Muslimsk fromhet står i förgrunden, alla andra kompetenser är underordnade. När han eller hon bjuds in till maktens salonger så säger de exakt det som förväntas att de ska säga om ”mångkulturalism”, religiösa friskolor och heder. Så upprätthålls bilden av muslimen. Detta aningslösa kelande med så kallade representanter från grupper vars enda egenskap är att de är religiösa, är inte bara naiv utan också farlig.

Min gissning är att Mohamed Omar tröttnat på att utöva rollen som etablissemangets kelgris.

Det är i denna kontext som ytterligheterna normaliseras. Sverigedemokraterna bygger öppet sin rasistiska framfart på hatet mot och rädslan för muslimer. Det politiska etablissemanget har inga alternativ att ge – de saknar antirasistiska analyser och strategier.

Jag upplever en mental förlamning när antirasismen inte omfattar muslimer. Debattklimatet gör att det inte går att både fördöma fundamentalism och samtidigt värna om jämlikhet och rättssäkerhet för muslimer. Man får inte både försvara palestinska Hamas rätt att väljas i ett demokratiskt val och samtidigt även kunna vara motståndare till islamiseringen av det palestinska samhället och dessutom vara kritisk till USA:s och EU:s hantlangare Mahmoud Abbas.

Det är som om stödet till frihetskampen i Afghanistan, Irak och Palestina i sig skulle vara ett stöd för fundamentalism. Som om det vore naivt och oansvarigt att hävda svenska muslimers rättssäkerhet som i fallet svensk-egyptierna som hämtades med CIA-plan från Sverige för att torteras och fängslas i Egypten. Det är omöjligt att försvara de enskilda svensk-somalierna och svensk-palestinierna som på kafkaliknande och rättsvidriga grunder svartlistats av USA, när motståndet till övervakningssamhället påstås vara ett stöd till terrorism.

Det malande talet om den muslimska faran bottnar i en rasistisk konspirationsteori.

Det är i detta diktonomins landskap Omar och Sverigedemokraterna hittar sitt välanpassade spelutrymme. När ockupationerna av Afghanistan, Irak och Palestina applåderas i mainstream-media och när det hetsas mot ”muslimsk kultur” i samma likriktade medier så utvecklas en destruktiv motkultur ute i förorterna – falska överlevnadsstrategier som går ut på att söka skydd i separatistiska motsamhällen.

Sverige tycks behöva sina Mohamed Omar och när de inte finns så ser man till att skapa dem. Den nationalistiska självbilden definierar sig gärna i sin egen motsats. I tider av kriser och ”krig mot terrorism” eskalerar det.

Ammar Makboul