Sverigedemokraterna och Jätten Dumdum
Åsa Linderborg: Jag är inte rädd för kräken, mest förbannad
Sverigedemokraterna rycker fram i opinionsundersökningarna när vi glider in i en krissituation som alltmer liknar mellankrigstidens. Samtidigt ökar det högerextrema våldet. I Uppsala knackar nynazisterna vänsteraktivister med samma lätthet som Jätten Dumdum plockar träd och människor.
I debatten om det politiska våldet likställs extremister till höger och vänster. Så kan bara de resonera som är obekymrade om den grasserande rasismen – i kampen för eller emot alla människors lika värde kan udda aldrig vara lika med jämnt. Dessutom pratar man om våldet som vore det lika stort från båda sidor, när det i själva verket går hundra högerdåd på ett som kan tillskrivas vänstern. Det ursäktar inte dem som spöar nynassar eller stormar Sverigedemokraternas möten, och att vänstern bara ger sig på våldsverkare medan högern attackerar alla de ogillar är inte heller något försvar, men en viktig skillnad.
För vissa av oss har det hårdnande samhällsklimatet blivit mycket konkret. Info-14 är en högerextrem sajt som lägger upp artiklar om vänsterpersoner de för stunden vill punktmarkera. Av förklarliga skäl uttalar de aldrig några hot, men profilerna fungerar som ett slags signalsystem eller ”Wanted”-posters. Flera som på senare tid drabbats av grova våldsbrott har först legat på Info-14, såsom pappan i barnfamiljen i Högdalen som i december utsattes för mordbrand. Sedan några dagar finns jag själv där i en längre bildsatt artikel som åtföljs av en förvirrad diskussion huruvida jag är judinna eller åtminstone sionist. Jag står nu därför under polisskydd och har tvingats vidta en massa åtgärder som krånglar till min vardag.
Det går inte att skriva om sådant här utan att framstå som en marterad dramaqueen, men vänstern måste berätta om det våld och hot om våld den utsätts för eftersom alla andra demokrater tiger eller hånflinar. Jag är inte rädd för kräken, mest förbannad, men jag skräms av en samhällsutveckling som får arbetarrörelsens hela välfärdsprojekt att gå åt helvete i samma takt som desperationen hos medborgarna ökar, och med den motsättningarna.
Sverigedemokraterna är snart den polerade rasismens riksdagsparti och den utomparlamentariska avgrundshögern dess inofficiella hjälptrupper, hur mycket Jimmie Åkesson än försöker distansera sin rörelse från ett brunt förflutet. Vänsterns lika självklara som otacksamma uppgift är att ta striden med mörkermännen i vilken tid och skepnad de än uppträder. En kamp som liberalerna – som hittills aldrig fått en arm sönderslagen eller ett hem i brand – i efterhand brukar tillskriva sig själva, samtidigt som de grötmyndigt mässar, att fascister och socialister är samma andas barn som helst kan slå ihjäl varandra.