Slogs med kropparna som vapen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-03
FILM Belfast 1991. På järnvägsstationen frågar jag om jag kan låsa in min väska någonstans. Mannen bakom luckan skrattar lite: Kom igen, tjejen, det här är Nordirland.
I Nordirland vaktade ingen någon annans väska och det fanns inga papperskorgar på tåg och bussar. Varenda affär i Belfast hade vakter som sökte igenom påsar och handväskor efter bomber och vapen innan man fick gå in. ”The Troubles”, som konflikten kring Storbritanniens kolonialvälde över de sex grevskapen i norr kallades, skördade fortfarande de dödsoffer som hann bli fler än 3?600. På radion var Sinn Fein-ledaren Gerry Adams röst dubbad, eftersom själva ljudet av den ansågs kunna hetsa till våldsdåd.
I väskan låg One day in my life. Mitt hjärta blödde för bokens författare, Bobby Sands, den republikanska martyren som lyckades bli vald till medlem av det brittiska parlamentet, trots att han satt i det ökända Mazefängelset, innan han till slut dog i en hungerstrejk. Texten hade han skrivit på små bitar av toalettpapper och smugglat ut ur fängelset. Pocketboken i orange, grönt och vitt skimrade av blodigt allvar, ofattbart lidande och politiskt mod. Först i dag skymtar jag nationalismen och patriarkatet mellan raderna.
Sands bok är en av utgångspunkterna för Tateprisbelönte brittiske konstnären Steve McQueens debut som spelfilmsregissör, Hunger, som i dag äntligen har svensk premiär. En snygg, intelligent film om mer än bara det som hände i Mazefängelset under tidigt åttiotal, då dömda IRA-medlemmar kämpade för att bli erkända som politiska fångar.
Fångarna slogs med det vapen de hade – sina kroppar. De protesterade genom att vägra: först att bära fängelsets kläder, sedan att tvätta sig och klippa sitt hår, till sist slutade några av dem att äta. Det långsamma upproret ägde en estetisk kraft; jesuslika magra män iklädda filtar, cellväggar med exkrement i lager och mönster, sår på kropparna. Svälten.
McQueen låter kameran vila länge på en brunsvart vägg täckt av träck där någon ritat en spiral i skiten. Den försvinner när en vattenstråle tvättar iskallt rent från hopp, människa, uppror. Vattnet är som Margaret Thatchers röst som tidigt i filmen ekar genom fängelsets korridor: ”Det finns inga politiska mord, inga politiska bomber, inget politiskt våld, det finns bara kriminella mord, kriminella bomber och kriminellt våld.”
Korridoren återkommer i scen efter scen. En fångvaktare sopar långsamt undan pisset som fångarna låtit översvämma gången mellan cellerna. Män slits och släpas brutalt fram, ikläda endast vita höftskynken. De tvångstvättas och klipps, deras kroppsöppningar penetreras och genomsöks.
McQueen visualiserar den dömda, lidande kroppen som ikon. Här finns pietáscenen där fångvaktaren skjuts till döds och ligger blödande i sin gamla mammas knä, via dolorosa – korridoren, den utmärglade, sårige, Bobby Sands på en säng bäddad med lammskinn, spåren av hans blod utgjutet för oss på de vita lakanen. Färger och uttryck minner både om El Grecos klarhet och Francis Bacons förvridna mörker. Det är extremt vackert, fysiskt, obehagligt.
Hunger skriker ut vad protesterna handlade om och vad deras kraft bestod i: ett återinförande av den dömda kroppen i systemet av övervakning och straff – det vill säga ungefär samma sak som souvenirfotograferna i Abu Ghraib gjorde av misstag.
Den franske filosofen Michel Foucault hade rätt: belysandet av kroppen som instans i straffet gör de dömda
synliga för världen också såsom offer. För den makt som bestraffar. För ett politiskt våld.
Jenny Tunedal
