Människans dubbla natur
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-02
Transhumanism är tron på att människan med hjälp av biologiska och teknologiska förbättringar ska spränga sina fysiska och mentala begränsningar och övergå i ett mer gränslöst posthumant tillstånd. En variant är idén att maskinerna kommer att bli smartare än vi och utvecklar ett eget medvetande. Dessa visioner är temat för senaste Ord & bild.
Det här liknar förstås mest science fiction, och det är också i den genren som föreställningarna utvecklats. Men transhumanismen har i grunden mycket gemensamt med den liberala dröm om skapandet av den ensamma, oberoende människan som Nina Björk dissekerar i Fria Själar (2008). Det är inte för inte som de transhumanistiska drömmarna bäst gått hem hos liberalismens förtrupp libertarianerna. Andra transhumanister, som Vernor Vinge och Bill Joy, ser snarare sina egna framtidsvisioner som dystopiska.
Oasvett vilket har de fel. Enligt kognitionsprofessorn Peter Gärdenfors artikel i numret är det en orimlig idé att maskiner skulle kunna vakna upp. Den mänskliga hjärnan fungerar nämligen inte alls som en dator. Mänskligt medvetande är inte summan av ett antal logiska operationer i hjärnan utan uppstår då en kropp och ett nervsystem samspelar med den omgivande miljön för att överleva. Man kan, skriver Gärdenfors, hävda att intelligens inte är möjlig utan ett socialt sammanhang.
Den som spekulerar i vad människan eventuellt kan bli gör alltså klokt i att först ta reda på vad hon är. Just detta gör sociologiprofessorn Stefan Svallfors i samma nummer. Med hjälp av ny forskning från skilda fält som experimentell ekonomiforskning, sociologisk välfärdsforskning, neurovetenskap och utvecklingsbiologi ger han en fascinerande bild av hur människans moral fungerar. Den ständiga frågan huruvida vi är altruister eller egoister visar sig vara felformulerad. Vi är varken det ena eller andra, utan reciproka. Vår moral förändras beroende på hur vi själva blir behandlade.
Människans reciproka natur har avslöjats genom att försökspersoner från olika delar av världen har fått delta i spel utformade för att visa under vilka omständigheter de är generösa, respektive bara tänker på sig själva. På så vis har man kommit fram till att den till naturen nyttomaximerande och egoistiska människa som våra i dag dominerande ekonomiska teorier bygger på inte existerar någonstans i världen.
Våra hjärnor är inriktade på samarbete, vi uppoffrar oss gärna för att skapa rättvisa och vi vill varken exploatera eller exploateras. Men den nya forskningen visar alltså också att människan är en reciprok varelse som tenderar att löna gott med gott och ont med ont.
Den som under ett experimentellt spel behandlas illa har en tendens att så småningom svara med samma mynt, till och med om det kostar dem extra att bestraffa omgivningen.
De politiska konsekvenserna av den här tvärvetenskapliga forskningen är svindlande. Om vi som i dag anstränger oss för att bygga ett riktigt snålt samhälle där arbetslöshet och sjukdom innebär en ekonomisk katastrof för många och där de som behöver hjälp förödmjukas, så bör det få konsekvenser.
Den reciproka människan kommer att reagera med att själv bli snål och egoistisk. Rasism och exploatering kommer att breda ut sig.
Eller också skapar vi ett rättvist och tryggt samhälle där alla vet att deras grundläggande behov tas till vara.
Då kommer människor i reciprocitetens namn att bli frikostiga mot varandra, hela samhällsklimatet blir mer konstruktivt och det blir lättare för alla att leva.
Det är vi själva som kollektivt väljer vilket samhälle vi vill leva i och vilka medborgare vi vill vara.
Dan Josefsson