Debatt-Josefssons storhetsvansinne
Åsa Linderborg om ett gap- och skrikprogram
Har man rätt att tacka nej till gap- och skrikprogrammet Debatt?
Svaret är inte självklart; när Blondinbella och Liza Marklund avböjde medverkan blev de i det närmaste anklagade för högförräderi.
Jag har blivit inbjuden flera gånger, senast till veckans pseudoämne om konst och knark, och tackat nej lika många. I höstas ville Janne Josefsson att jag skulle diskutera Baader-Meinhof med anledning av ett par artiklar här i Aftonbladet. Jag hade varken lust eller möjlighet, men han insisterade. Han mejlade mig två citat han klippt ur sitt sammanhang, och krävde en förklaring.
Då jag ändå inte skulle medverka i programmet fann jag ingen anledning till sakdiskussion – jag betvivlade även att mina svar skulle ge någon ökad förståelse då han inte ens kunde ta till sig artiklarnas mest basala resonemang – och föreslog honom andra gäster. Han tyckte att jag betedde mig synnerligen märkligt som inte ville ha ”öppen debatt” om mitt skrivande, särskilt med tanke på ”min ställning”, och utkrävde svar på sina frågor.
Särskilt misstrodde Josefsson mig för att jag mejlade honom i stället för att ringa (trots att jag bara svarade på ett mejl han skickat till mig). Jag tänker på det när jag läser min kollega Gabriel Byströms berättelse i Göteborgs-Posten (21 jan) om hur Josefsson, med anledning av sanningshalten i en artikel han ville ha publicerad, vägrade ringa Gabrielsson. På så sätt iscensatte Josefsson helt skamlös en martyrhistoria för konkurrenten Göteborgs-Tidningen om hur han blivit censurerad i G-P etc.
Janne Josefssons storhetsvansinne har helt gått överstyr, men kanske är det lika mycket Debatt som Josefsson det är fel på. Få klarar sig i det programformatet – alla deltagare framstår som idioter – men sämst klarar sig ändå programledaren. Som Jan Guillou konstaterade redan när Josefsson gjorde det bedrövliga Fittja Paradiso, avslöjar direktsändningen hans ”oförmåga att intervjua utan utmattnings- och klippteknik” (Journalisten 15 april 2003).
Och ändå: Min värsta mardröm är att Janne Josefsson slutar med journalistiken. För gör han det är det för att bilda eget parti, ett demagogiskt populismparti som framställer lägre tjänstemän i offentlig sektor och Ica-handlare som samhällets stora problem. Då kommer vi längta tillbaka till den tid när han bara var en Jerry Springer-aktig gubbe som hade ett moralistiskt pajasprogram i tv.
Nu när jag har skrivit det här kommer säkert Debatt fråga om jag vill diskutera saken i Debatt. Jag kan reda nu säga, att ni ringer förgäves den här gången också.
