Det här är inga faktaändringar – det här är manipulation
Åsa Linderborg om Liza Marklund och "Gömda"
Under stark press från medier och inte minst bloggosfären, ändrar sig nu Liza Marklund om sanningshalten i ”Gömda”. Boken är inte ”en sann historia” utan ”bygger på en sann historia”. Det är en ”dokumentärroman”, inte fackbok, ja den sorterar rentav som ”skönlitteratur”. Hon beklagar om en miljon läsare känner sig lurade men ändringarna gjordes för ”Mias” och tryckfrihetsordningens skull.
Det här hade aldrig blivit en fråga om Marklund på bokens första blad hade talat om att vissa – väsentliga – fakta är ändrade. Inte exakt vilka, för då hade de ju varit poänglösa, men att. En annan fråga är hur mycket man får göra om en historia och ändå ha sanningsanspråk. Ytterligare en fråga är i vilken riktning en författare mixtrar med berättelsen.
Som Ulrika Stahre konstaterade på Aftonbladets kultursida i söndags, i en briljant recension av Monica Antonssons ”Mia – Sanningen om Gömda” (en obehaglig bok som också lider av en massa fel), finns det nämligen en systematik i förvrängningarna. Om verklighetens ”Mia” är en tjej som bidragsfuskar och raggar på flyktingförläggningar, är bokens ”Mia” välanpassad medelklass. Vi känner större sympati med offret om det är ”fint”, skriver Stahre. Till detta kan man flika att ”Gömda” ligger i linje med det klassförakt Liza Marklund vädrar i sviten om Annika Bengtzon.
Om mannen som misshandlar verklighetens ”Mia” är muslim, är bokens misshandlare en inkarnation av allt ont i arabvärlden. Och den trygge norrlänning som räddar bokens ”Mia” är i själva verket chilenare.
Det här är inga faktaändringar, det är manipulation och något kommersialismen snarare än tryckfrihetsordningen ”tvingade” Liza Marklund till.
”Gömda” är alltså inte sannare än ett skillingtryck, men trots allt talar boken om den erfarenhet av misshandel som tiotusentals kvinnor har, och för dem spelar det ingen roll om ”Mia” finns på riktigt. För verklighetens slagna och gömda är diskussionen om fakta och fiktion ett groteskt lyxproblem. Det tragiska är att de egentligen inte har råd med ”Gömda” heller, om den som nu blir ett slagträ för alla dem som påstår att kvinnomisshandel bara är lögn och förbannad dikt.
