Aldrig mer!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-04
Torsten Kälvemark om attacken mot Gaza och Förintelsens betydelse
Den traditionella nyårskonserten från Wien leddes i år av Daniel Barenboim, den judiske stjärndirigenten med många medborgarskap. När han med taktpinnen i handen önskade den världsvida publiken ett gott nytt år tillfogade han några personliga ord. Han hoppades att 2009 skulle bli ett fredens år och att det skulle leda till ”mänsklig rättvisa i Mellanöstern”.
Mänsklig rättvisa – men hur då? Man kunde samma dag få förklaringen i en artikel av Barenboim i brittiska The Guardian. Inför det nya året, skriver han där, har han egentligen bara har tre önskningar.
Den första är att den israeliska regeringen en gång för alla ska inse att konflikten i Mellanöstern inte kan lösas med militära medel. Den andra är att Hamas ska inse att dess intressen inte främjas genom våld. Den tredje är att världen kan förstå att en konflikt så komplicerad som denna inte kan lösas med vare sig diplomati eller krigshandlingar utan bara genom de båda folkens insikt om att de är två parter med samma mänskliga rättigheter.
Varför, frågar Barenboim vidare i sin artikel, tror Israels regering att den har rätt att hålla alla palestinier ansvariga för de våldshandlingar som Hamas begår? Finns det någon logik bakom den hårda vedergällningen? Om målet är att förstöra Hamas så är den viktigaste frågan att ställa om detta över huvud taget är möjligt: ”Om inte så är hela denna aktion inte bara grym, barbarisk och avskyvärd. Den är vansinnig.”
En annan skribent i nyårsdagens The Guardian är den brittiska parlamentsledamoten Nick Palmer. Han sitter i styrelsen för ”Labour friends of Israel”, en av dessa många organisationer i olika länder som normalt sysslar med att rättfärdiga israelisk politik.
Men Palmer har tröttnat på att försvara en sjuk sak. Nu skriver han att det är dags för alla som vill Israel väl att säga stopp: ”Ibland måste vänner säga ifrån när någon gått för långt. Det här är ett av dessa tillfällen. Israels politik gentemot Gaza är fel i princip, missriktad i praktiken och skadlig för de långsiktiga utsikterna till fred.”
Självklart erkänner Palmer Israels rätt till självförsvar men som detta försvar just nu utövas är det helt oproportionerligt. Det är, fortsätter han, som om vi britter skulle ha bombat Dublin som en hämnd för IRA:s terror. Han säger att dagens förstörelse av Gaza dessvärre bara är en fortsättning på det strypgrepp som Israel redan tagit på denna landremsa genom en blockad som gjort området till något som närmast liknar ett fångläger.
Jag vet inte, men kanske är Nick Palmer i sin nyktra omprövning påverkad av en annan man med parlamentarisk erfarenhet som till slut sett sanningen i vitögat. Jag tänker på Avraham Burg, en gång talman i det israeliska parlamentet och tidigare chef för Jewish Agency och World Zionist Organization.
Under nyårshelgen läser jag den epokgörande bok som han publicerade 2007 och som nu kommit i engelsk översättning: The Holocaust is over. We must rise from its ashes (Palgrave-Macmillan 2008). Det är en insiktsfull och kritisk uppgörelse med den decennielånga israeliska politik som främst drabbat de ockuperade palestinierna.
Bokens huvudtes är att den judiska gemenskapen över hela världen måste sluta leva i skuggan av Förintelsen. Koncentrationen på ett historiskt trauma har tjänat både som ett försvar mot omvärlden och som ett manipulativt medel för att nå olika politiska mål, skriver Burg. Det har undergrävt Israels förmåga att lita på sig självt, på sina grannar och på världssamfundet. I sin tur är detta en av orsakerna till den förödande nationalism som håller på att dela nationen och som gjort landet hatat i regionen.
Burgs budskap kan grovt sammanfattas så här: Om vi judar bara stirrar oss blinda på Förintelsen så ser vi inte omvärldens olyckor. Om miljoner dödas i Afrika så anses det inte vara vårt problem. Slakten på armenier under 1900-talets början anses inte få ställas vid sidan av vårt eget folkmord, särskilt inte om det stör relationerna med Turkiet. Så kan det enligt honom inte fortsätta:
”I dag är vi beväpnade till tänderna, bättre utrustade än någon annan generation i den judiska historien. Vi har en fantastisk armé, en besatthet av säkerhet, vi beskyddas av USA, världens främsta supermakt. Antisemitismen förefaller löjlig, ja till och med menlös jämfört med den styrka som det judiska folket har i dag. Därför har eden ’aldrig mer’ fått en ny dimension och nyans. Aldrig mer? Vi har gjort det möjligt för oss själva. Men hur är det med ’aldrig mer’ för andra?”
Burgs ord är drabbande för hans eget folk. Men de är förstås lika mycket riktade till en vidare omvärld. Det är lätt att säga ”Aldrig mer!” men det fordras både moraliskt mod och medkänsla för att förstå att det är tillämpligt också i en tid när dödandet sker i mindre skala och främst är en följd av laserstyrda bombers ”kollaterala effekter”.
Avraham Burg skulle säkert hålla med David Barenboim. Det behövs fred på jorden 2009. Och just nu behövs det mer än någonsin mänsklig rättvisa i Mellanöstern.
Torsten Kälvemark
