Mobbning som affärsidé

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-03

Ronnie Sandahl om humorsajter, social smitta och mediejättarnas ansvar

Jag kan fortfarande inte se Lennart Ekdal på tv utan att instinktivt tänka att han är en skitstövel.

Anledningen finns i min mejlbox. Den är skickad klockan 15.59. En måndag i december 2007.

Det var ett otrevligt mejl som några månader senare, när jag redan hade hunnit berätta om skitstöveln för alla jag kände, inte alls visade sig vara skickat från programledaren i fråga. En ny humorsajt med Alex och Calle Schulman vid rodret hade kapat ett antal kändisars mejladresser.

Tidigare den hösten hade samme Alex blivit en riksnyhet sedan han lagt ned sin uppmärksammade blogg. I ett sista blogg­inlägg beskrev han hur bloggen genom läsarnas reaktioner hade utvecklats till ett ”monster”: ”Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.” Vid en bisarr presskonferens gjorde Alex Schulman avbön och efterlyste en debatt om nätmobbning.

Flocken hade mist sin ledare.

Då, i oktober 2007, ställde jag mig tveksam till att kalla denna blogg för mobbning. Några år tidigare hade jag ägnat ett halvår åt att granska mobbningen i skolan för Aftonbladet. Under den perioden träffade jag föräldrarna till fyra mobbade barn som hade tagit sina liv. Det var en omskakande upplevelse.

Jag minns i synnerhet en kvinna från Sollefteå. Hennes son Emil hade länge förföljts av en fånig nidvisa, ett plumpt skämt från några gymnasister. Skämtet upprepades dagligen. Tills Emil en kväll tog sitt liv, nitton år gammal.

Nej, det kändes vulgärt att dra paralleller mellan bloggare som Schulman och skolelever som likt Emils mobbare med berått mod hade drivit en människa till självmord.

Jag såg inte mekanismerna då.

Trots att jag under ett års tid hade varit Alex Schulmans mest återkommande hån­objekt. Det hade börjat med att jag gjorde en granskning av krogimperiet Stureplansgruppen i Aftonbladet. Alex Schulman var då Stureplansgruppens pr-ansvarige, och fick därför i uppdrag att håna mig. Under ett års tid tog han varje tillfälle att häckla eller förtala mig i bloggar, tidningar, teve och radio. Jag var oftast tyst. Eller skrattade med. Vem fan vill vara ett offer.

Hellre är man som den livrädda skolpojken med nässpetsen en centimeter ovanför toalettstolens vattenyta som intalar sig: det är bara på skoj, det är bara på skoj, jävlar vad skoj det är!

Jag var visserligen ganska van vid mediala påhopp. Näthatet som följde var däremot svårare att ducka för: de systematiska lögnerna, påhoppen och de rena hoten som förstås aldrig kom från Alex, men väl från hans läsare.

Men mediecheferna älskade det: interaktivitet! Det var framtiden.

Sedan gick det snabbt. Alex Schulman värvades till Aftonbladet. Blev rikskänd. Gjorde avbön. Tog sitt ansvar. Han sa att han äcklades av sig själv. Vi blev till och med vänner, Alex och jag.

Men i april 2008 startade han och brorsan Calle humorsajten 1000apor. Monstret hade återuppstått, större och blodtörstigare än tidigare. Upprepade trakasserier hade utvecklats till en ogenerad affärsidé.

Bröderna Schulman framstod alltmer som den svenska humorns svar på Ian och Bert. Två begåvade populister med varsitt fuktigt finger i tidens vind som visste att ge folket vad de ville ha.

Med sällsynt pricksäkerhet valde bröderna kända offer som man visste att folk i gemen tyckte ”kunde ha det”: Patrick Ekwall (flottigt hår och dialekt), Marcus Birro (pretentiös poet med utländskt påbrå), Niklas Strömstedt (musiker och kändisbarn), Steffo Thörnqvist (excentrisk livsnjutare).

Dessa kändisar lades sedan i brödernas nya mediala stupstock. Med hundratusentals läsare som lägervakter.

Sajten påstås nu vara en succé. Mobbning? Diskussionen förs knappt ens längre. Det handlar ju om humor. Ingen vill framstå som en tråkig moralist. Eller, ännu värre, svag.

När Alex Schulman i november satt och försvarade sitt humorimperium i SVT-programmet Debatt lät försvaret som ett eko från de anklagades bänk på landets alla rektorsexpeditioner:

–?Det är ju kul!

Det brukar vara där humordebatten stannar: är det kul eller är det inte kul?

Man utgår från att det finns ett motsatsförhållande mellan humor och kränkning. Det gör det inte. När bröderna Schulman publicerar sina personpåhopp och fejkmejl är det tidvis väldigt, väldigt roligt. Jag har själv skrattat högt åt sajten. Men det är inte graden av skojighet som är problemet. Det är effekterna av handlingarna, och vad de i sin tur legitimerar.

Bröderna Schulman vill gärna dra paralleller till nittiotalets tidvis rätt elaka humorjättar Killinggänget och Hassan. Men humorsajten 1000apor bygger, till skillnad från både Hassan-gängets busringningar och Killinggängets pionjärsajt Spermaharen, på en flockmentalitet.

Humorsajten utlyste nyligen en tävling där den läsare som häller en öl över artisten Niklas Strömstedt, och lyckas dokumentera detta med en mobilkamera, belönas med 17 000 kronor.

Det kallas då interaktivitet.

I mobbningsexperten Dan Olweus forskning kallas det ”social smitta”. I material publicerat tillsammans med Rädda Barnen har Olweus skrivit om denna företeelse som ett sätt för mobbaren att, genom den stora massans deltagande, undslippa enskilt ansvar. Social smitta sprids uppifrån och ned; om flocken ser upp till ledaren kan de påverkas att delta i mobbningen. Om förföljelsen dessutom inte stoppas, utan genom de bestämmandes tystnad tvärtom legitimeras, stärks också mobbarens ställning och mer neutrala medlöpare kan förlora sina spärrar mot aggressiva tendenser.

Med andra ord: Ju fler som skrattar, desto mer rimlig anses kränkningen vara, desto mer brutal kan mobbningen bli. När den dessutom är ivrigt påhejad av huvudägaren Metronome och samarbetspartnern Aftonbladet skickar det signaler som skapare farligare medlöpare än någonsin tidigare. Symbolvärdet är enormt. Och skulden.

Mobbning är mobbning, oavsett om den utövas av kändisar i Stockholm eller av skolelever i Ångermanland, oavsett om den som blundar och legitimerar är skolchef eller mediechef.

Jag tvivlar inte en sekund på att skoleleverna i Sollefteå hade kul när de skrev den där nidvisan om nittonårige Emil. Jag tvivlar inte på att de flinade när de fortsatte skrika hans öknamn i korridorerna ända fram tills Emil under sista året av gymnasiet tog sitt liv.

De som stod bredvid och skrattade hade antagligen också ganska roligt.

Det kanske till och med kunde kallas humor.

Ronnie Sandahl