Porr som konst och p-macka
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-13
Att ringa in Porn Film Festival Berlin, med sitt klart ambivalenta förhållande till ämnet, är inte lätt. Visserligen visas här en del traditionell porr – genrens egna Super Mario, Ron Jeremy, dyker upp i programmet i en ”porrodi” på The Brady Bunch – men ifrågasättandet av formen, normen och industrin är ett frekvent återkommande inslag. I programmet samsas dokumentärer om att leva med hiv och utnyttjandet av unga män i gayporrens Östeuropa med pornografi av mer traditionellt snitt.
Vad som är porr visar sig under festivalen vara en svårare fråga att besvara än man kanske kunde tro. Visst ser man ekot från Långt ner i halsen, Playboy och John Holmes (penis modell större verkar vara lika viktigt i den alternativa porren som dess mer kommersiella motsvarighet). Minst lika tydligt är dock arvet från Jag är nyfiken gul, Kenneth Anger och Annie Sprinkle, referenser som är har en tyngre kulturell status än den mer gängse porren.
Tydlig blir också skillnaden mellan hur vi konsumerar porr i hemmets ensamhet eller videoklubbens anonymitet, och på en festival där vi ser varandra i biograflobbyn innan filmen samt diskuterar vad vi just sett efteråt. Med händerna på det proverbiala täcket ser filmerna annorlunda ut, de mer traditionella inslagen i programmet blir småtråkiga i sina långa penetrationsscener medan det avvikande och experimentella inslagen blir betydligt mer eggande.
Till dessa hör en underbar liten kortfilm med titeln The Blindness of the Woods. Den fascinerar, inte bara för att det är en samproduktion mellan Peru, Argentina och USA som utspelar sig i en fiktiv norrländsk skog. Snarare för att den erotiska sagan om blinda Ulrika, skogshuggaren Hans och björnen Björn, berättas i animerad form av stickade figurer som påminner om Nisse och Klara, de senproggiga barnprogramskaraktärerna från åttiotalet.
Ännu mer fascinerande är Tearoom, ett konstverk, nära nog en ready-made, av William E Jones, som väcker fler tankar än mycket av det mer avsiktligt kontroversiella i festivalrepertoaren. Filmen består av 56 minuter bevismaterial mot män som frekventerat en offentlig toalett i Mansfield, Ohio, under två månader i början av sextiotalet. Utan ljud och helt oklippt visar filmen hur män i olika åldrar och med olika hudfärg, men annars påfallande identiska i sina hornbågade glasögon, smala slipsar och kortärmade skjortor, söker sex med andra män på en toalett som polisen renoverat för att enklare kunna dokumentera sodomin som de kom att dömas för.
Filmen är märkligt erotisk och den oklippta formen gör att värderingen av scener helt överlämnats till polismannen som står bakom en spegel och filmar männen. I en biograf i forna Östberlin är det svårt att inte relatera filmens osynliga berättare till Ulrich Mühes stasiagent från Florian Henckel von Donnersmarks film om åttiotalets Östtyskland, De andras liv.
Det är också under Tearoom som muren mellan intellektuellt betraktande av pornografi och ”slänga på en p-macka” rivs när jag i hörnet nedanför mig hör ett bekant ljud. Två av besökarna har, så att säga, tagit saken i egna händer och använder filmen för precis den nyttofunktion som vi vanligtvis tillskriver pornografi. Och för en liten stund hade vi kunnat vara i vilken dunkel källare som helst, utan akademisk fernissa mellan oss och den där porren som vi inte riktigt vet hur vi ska känna in för.
Tomas Hemstad