Bush sista kupp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-04

Naomi Klein: Räddningspaketet till storbankerna kommer att plundra USA:s skattebetalare i åratal

Under valkampanjens sista dagar tycks många republikaner ha gett upp kampen om makten. Men det betyder inte att de lägger sig på latsidan. Om ni vill se republikaner i hårt arbete, se på den energi de lägger ner på att få igenom stora delar av räddningspaketet på 700 miljarder dollar innan de lämnar maktens korridorer.

När europeiska kolonialister insåg att de inte hade något annat val än att lämna över makten till de inhemska medborgarna, plundrade de i?stället den lokala statskassan och lade beslag på värdefull boskap. Om de var riktigt illasinnade, som portugiserna i Moçambique i mitten av 1970-talet, så hällde de betong i hisschakten. Så barbariska är inte Bush och hans gäng. De föredrar byråkratiska instrument framför ohöljd plundring, som till exempel auktioner på ”osäkra finansiella tillgångar” och ”aktieköpsprogram”. Men målet är detsamma som de besegrade portugisernas – en sista febril plundring av offentliga tillgångar innan de tvingas lämna ifrån sig nycklarna till kassaskåpet.

Hur ska man annars kunna förstå de bisarra beslut som har styrt fördelningen av räddningspaketets pengar? När Bushadministrationen tillkännagav att man skulle investera 250 miljarder dollar i Amerikas banker i utbyte mot aktier så beskrevs planen allmänt som en ”partiell nationalisering” – en radikal åtgärd som var nödvändig för att få bankerna att börja låna ut pengar igen. Finansminister Henry Paulson hade sett ljuset, fick vi veta, och skulle nu följa den brittiske premiärministern Gordon Browns exempel.

I själva verket har det inte skett någon nationalisering, inte ens en partiell sådan. Amerikanska skattebetalare har inte fått någon meningsfull kontroll över bankerna, vilket är förklaringen till att bankerna är fria att använda de nya pengarna precis hur de vill. På Morgan Stanley ser det ut som om en stor del av de tillskjutna medlen ska gå till att täcka årets bonusar. Citigroup har antytt att man kommer använda sina 25 miljarder dollar till att köpa upp andra banker, medan John Tain, vd för Merrill Lynch, förklarade för finansanalytiker: ”Åtminstone under det närmaste kvartalet kommer pengarna enbart att användas som buffert”. USA:s regering, å sin sida, tvingas vädja till bankerna om att de åtminstone ska använda en del av skattemedlen till nya lån – det som var det officiella skälet till hela räddningspaketet.

Vilket är då det verkliga skälet till räddningspaketet? Jag befarar att den strida strömmen av överenskommelser handlar om något mycket mer än bara en engångsgåva till storföretagsamheten, att Bushs version av ”partiell nationalisering” handlar om att förvandla den amerikanska statskassan till en outtömlig uttagsautomat för bankerna under åratal framöver.

Det är därför som finansdepartementets aktieköp passar de finansiella aktörerna som hand i handske. För på så sätt sänder finansdepartementet en signal till marknaden om att de är ”säkra kort”. Inte därför att deras risknivå har blivit korrekt bedömd till sist. Inte därför att de har tagit avstånd från den sorts exotiska finansiella instrument och hävstångseffekter som skapade krisen. Utan för att marknaden nu kommer att räkna med att USA:­s regering inte tänker låta just dessa bolag gå i konkurs. Om bolagen ställer till med ytterligare problem kan man utgå från att regeringen fortsätter ordna fram mer pengar, eftersom en konkurs skulle innebära att man förlorade de ursprungliga aktieinvesteringarna, som i flera fall uppgår till åtskilliga miljarder dollar.

Det verkliga syftet bakom räddningsplanen är att på detta sätt binda allmänintresset till privata företags intressen: Paulson ger alla företag som tillåts delta i programmet – och de är potentiellt flera tusen – en underförstådd statlig garanti. En försäkring av det slaget är ovärderlig. Skattebetalarna är nu ansvariga inte bara för de dåliga lånen utan för alla företags framtida öden som säljer aktier till dem.

Intressant nog åtnjöt bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac just den här sortens outtalade garanti (innan de nationaliserades.) Under flera decennier insåg marknaden att regeringen alltid skulle vara beredd att gripa in och rädda dessa båda privata aktörer eftersom de och staten var så insnärjda i varandra. Det var, som många har påpekat, den värsta av världar. Inte nog med att vinsterna privatiserades medan riskerna socialiserades, utan det outtalade statliga garantistödet skapade dessutom kraftfulla incitament för ansvarslös affärsverksamhet.

Nu, med det nya aktieköpsprogrammet, har Paulson tagit den misskrediterade Fannie- och Freddie-modellen och tillämpat den på en jättelik del av den privata banksektorn. Och än en gång finns det ingen anledning att avstå från riskabla satsningar – i synnerhet som finansdepartementet inte har ställt några sådana krav på bankerna. För att ytterligare stärka marknadens förtroende har den federala regeringen också tillkännagett obegränsade offentliga garantier för många bankers inlåningskonton.

På olika sätt säger alltså den amerikanska staten högt och tydligt till marknaden att man inte tänker låta landets finansiella institutioner ta konsekvenserna av sitt beteende, oavsett hur vårdslöst det är. Detta kan mycket väl vara Bushs mest kreativa påfund: kapitalism utan risker. Man förvandlar staten till en gigantisk försäkringsagent för Wall Street – ett säkerhetsnät för de människor som behöver det minst, betalat av de människor som kommer att ha störst behov av statligt beskydd under de ekonomiska stormar som nu väntar.

Detta dubbelspel skapar politiska möjligheter. Vem som än vinner valet kommer att ha en enorm moralisk auktoritet. Den auktoriteten bör den nye presidenten använda för att stoppa utdelningen av räddningspaketets pengar. Allt bör genast omförhandlas, och den här gången ska det vara allmänheten som ges garantier.

Det innebär naturligtvis risker att avbryta räddningsaktionen. Marknaden kommer inte att uppskatta det. Men ingenting kan vara mer riskfyllt än att låta Bushgänget skänka affärsvärldens storspelare denna avskedsgåva – en gåva som bara kommer att växa sig större och större med tiden.

Naomi Klein