Vänstern sumpar en historisk chans
Åsa Linderborg:
Det är modigt av Teater Tribunal i Stockholm att i ny-McCarthyistiska tider sätta upp Kommunistiska Manifestet – och påpassligt. Just när finanskrisen rullar in ger de en svidande lektion om kapitalismens anatomi – men så är också dramatiken av tradition den av konstarterna som är snabbast att kommentera samtiden.
Manifestet, en lika stenhård som vackert formulerad pamflett av oneliners, har för många tjänat som en rosenröd pubertal orgie i citatsamling. Sentenser som får liv bara för att de fortfarande är giltiga: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”, skriver Marx och Engels och säg emot det, den som kan. Revolutioner är ovanliga, men även en löneförhandling eller skattereform är en akt av omfördelning, det vill säga en kamp om resurserna.
”Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisien över halva jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser”, hävdar de vidare, med en formulering från 1848 som borde få dem att rodna som tror att globaliseringen är ett nymodigt påfund. ”Bourgeoisien” – uttalas bårrsjåasin, ett annat ord för borgarklass – ”har genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt”, vilket betyder döden för ”de urgamla nationella industrierna”. En av dessa är Volvo, som i veckan varslade ytterligare 3 300 anställda om uppsägning.
Samtidigt som massarbetslösheten slår till förstatligas en rad banker runt om i Europa, lika bankrutta som nyliberalismen. Det betyder inte att de styrande plötsligt har blivit kommunister och för gemensamt ägande, utan att staten fungerar som den ska. Staten är, som Marx konstaterade, den härskande klassens redskap; dess uppgift är att stabilisera i akuta situationer för att på lång sikt garantera det kapitalistiska produktionssättets fortlevnad. Däremellan kan den – beroende på styrkeförhållandena i klasskampen – ägna sig åt mer eller mindre välfärd. Med ett modernt språkbruk kan man säga att staten är ett slags krockkudde i drabbningen mellan arbete och kapital.
Men även såna kan ju punkteras med en smäll.
De allra flesta drabbas av finanskrisen. Att situationen ändå inte är revolutionär beror på avsaknaden av en radikal arbetarrörelse som bygger folkfront med andra sociala rörelser. Kapitalet kan skatta sin lyckliga stjärna att finanskrisen kommer när motståndet är svagare än någonsin. Vänstern kommer att sumpa en historisk chans på walk over: Ni vann, för vi finns inte.
Det är då Manifestet med sin mobiliserande kraft bränner. Det förkunnar, att ingenting förändras av sig självt. Du måste organisera dig, förena dig, med andra.
