Hyperestetisk – och lättillgänglig
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-09
Martin Aagård om JMG Le Clézio
Alla spekulationer, hemliga läckor och vadslagningslistor till trots, så är kanske Dagermanpriset som delas ut av Älvkarleby kommun till minnet av författaren Stig Dagerman den bästa indikatorn på vem som kommer att tilldelas årets Nobelpris i litteratur.
2004 års Dagermanpristagare hette Elfride Jelinek, vilket även blev namnet på nobelpristagaren samma år. Årets Dagermanspristagare var ingen mindre än JMG Le Clézio som klockan ett i dag tilldelades nobelpriset för att han – som Akademien uttrycker det – är: ”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”.
I Le Clézios fall är det dock knappast en slump att han fått båda priserna. Den litterära nomaden från Nice har många goda kontakter i Sverige och har själv introducerat Stig Dagermans författarskap på franska med romanen Ormen 1974. I en intervju med Svenska Dagbladet tidigare i år sa han bland annat: "...förresten skulle den ironi och sarkasm och illusionslöshet som er Stig Dagerman hade behövas bland författare ännu mer i dag än då han levde". Tidigare har Le Clézio kallat Dagerman en ”tvillingsjäl” och i samma intervju påpekade Le Clézio hur mycket han uppskattade Ingmar Bergman, som han ser mer som en författare än en filmare.
Kanske kan man dra paralleller mellan Dagermans rotlöshet och utanförskap och Le Clézio. Det litterära underbarnet Jean-Marie Gustave le Clézio är den franska litteraturens mest kände nomad.
Han föddes i Nice på den franska rivieran som barn till två kusiner med engelskt medborgarskap och rötterna i Bretagne men flyttade raskt till den franska kolonin Mauritius och vidare som åttaåring till Nigeria, där fadern var militärläkare i brittiska armén.
Le Clézio studerade i London och har levt med tuareger i Sahara, med indianer i Mexico, bosatt sig i Panama och bor numera i Albuquerque i New Mexico, USA. Han har undervisat ibland annat Bangkok, Boston, Austin och Mexico City och är gift med en marockanska.
Men oavsett Le Clézios vurm för Stig Dagermans cynism, så kan den knappast appliceras på Le Clézios eget författarskap. Tvärtom har hans intresse för ekologi, utrotningshotade djur och ursprungsbefolkningar, som på många sätt influerats av mötet med den indianska kulturen varit påtagligt liksom hans engagemang mot rasism som bland annat yttrat sig i protester mot högerextremisten Le Pen. Frankrikes koloniala historia och studentupproren 1968 i Mexico som han själv blev vittne till har också gjort stort intryck, liksom Frankrikes krig i Algeriet som han bland annat skildrat i romanen ”Allt är vind”. Flykt, krig, exil, ökenvandringar och myter är återkommande teman i Le Clézios romaner.
Trots att han är en hyperestetisk, oerhört produktiv och prisbelönt prosaist som i början av sin karriär kallades ”omslagspojke för le nouveau roman” är Le Clézio en lättillgänglig författare. Han är till och med mycket läsbar, kanske på grund av att han skriver sina texter rakt av, utan att skriva om något och han använder sig gärna av fotografier i sina böcker.
På senare år har han ägnat sig mer och mer åt minnet av sitt eget förflutna. Den mycket hyllade romanen Afrikanen (L’Africain 2004) innebär en återkomst till barndomen för Le Clézio. Den handlar om flytten till Nigeria, då han för första gången träffar den far, som han älskar. En resa som skulle förändra honom för livet.
Den oerhört produktive Le Clézio har nästan publicerat en bok om året sedan han 23 år gammal debuterade med den sensationella romanen Rapport om Adam (Le procès-verbal, 1963). Även barnlitteraturvänner borde kunna kosta på sig att jubla lite över årets pristagare eftersom Le Clezio även författat några barnböcker.
Martin Aagård