Plötsligt sjunger jag med
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-09
I lördags började EM i fotboll. De två senaste mästerskapen har jag sett på plats. Om Zlatans knä och laget Lagerbäck håller ihop och tar sig till slutspel så bär det av igen.
Att följa fotbollslandslaget är ingen lätt sak. För att få tag på biljetter krävs tid, tålamod och tur. Väl på plats tvingas man fundera över det faktum att man har sitt ihärdiga intresse gemensamt med packade ”vuxna” män i vikingahjälmar. Det är dock hanterbart jämfört med den politiska prövning det faktiskt innebär att gå på landskamp.
För fyra år sedan satt jag i Lissabon tillsammans med tre andra förväntansfulla fotbollsresenärer. Vi pratar om de kommande veckornas husbilsrutt, men självklart mest om Sveriges stundande öppningsmatch. Plötsligt för jag samtalet i ny riktning. Jag hör mig själv lägga ut texten om det förkastliga i att sjunga svenska nationalsången innan match.
Ivrigt och förmanande påtalar jag vikten av att vara medveten om att fotbollens förföriska värld återskapar och stärker nationalismens uttryck och idé. Indignerat berättar jag att en ideologi formulerad kring principen ”ett folk, ett land” ofelbart reser murar och missriktat raseri. Jag bjuder på en överflygning över första världskrigets nationella slaktplatser. Jag drar in Frantz Fanons tveksamhet inför avkolonialiseringens nationella skepnad och avslutar med en plädering om att nationalismen aldrig är frihetens väg, blott en försåtlig återvändsgränd. Ideologiskt och intellektuellt är jag övertygad om att jag har rätt, men inser samtidigt hur fånig och förmäten jag låter.
När Du gamla du fria spelas innan mötet med Bulgarien står jag tyst med något sur uppsyn. När den sjungs spontant från läktarplats mot matchens slut ger jag upp den politiska protest som inte har noterats mer än av de verkligen närmast sörjande. Jag sluter upp i sången och försvarar mig mot vännernas menande blickar med att man nu sjunger för laget Sverige, inte för nationen.
Innan matchen mot Italien, som kom att bjuda på sådan zlatanistisk fotbollsmagi, kapitulerar jag helt och deltar också i den formella och manifesterande nationalsången. Jag accepterar nationalismen men framför allt tanken på fotbollsläktaren som en karnevalistisk frizon, avskild från det omgivande samhället. Det är tveklöst personligt frigörande, men också potentiellt politiskt farligt.
Trösten och skönheten finns på planen. I kvalgrupp E kämpade England och Ryssland om en återstående åtråvärd biljett till alperna in i sista omgången. Inför det avslutande mötet Israel-Ryssland kastade delar av engelsk publik och media upp den judiska konspirationen som intäkt för att den ryska segern var given på förhand. I Ryssland hördes motsvarande tongångar om att redan kvalificerade Kroatien hellre förlorade mot England än spelade Serbiens historiska stödtrupp i händerna. Israel–Ryssland 2–1, England–Kroatien 2–3.
Fotbollen äger en fantastisk förmåga att inte låta sig fångas av förväntad nationell fyrkantighet. Kom igen nu Sverige!
Fredrik Persson