Journalistikfabriken
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-12
MIKAEL NYBERG om McJournalism och rationaliseringarn i nyhetsproduktionen
Tv-nyheterna kom till Årsta partihallar när tullarna strejkade 1980. Gränserna var stängda. Snart skulle svenska folket få leva på bär och rötter.
Vi jagade ackordet som vanligt och fyllde lastbilarna med frukt och grönsaker. Det var inte slut på någonting, men reportern och kameramannen hittade ett lagerutrymme som tömts för städning. Där filmade de. Tittarna fick veta att det vi lastade bara skulle räcka en dag i butikerna. Så var det visserligen alltid med dagens order, men vad hade det med saken att göra?
När journalistiken förvandlas till förpackningsindustri gäller det för reportern att så lättfattligt och underhållande som möjligt förmedla förutfattade meningar.
Medieforskaren Gunnar Nygren bekymrar sig i boken Yrke på glid över denna ”McJournalism”. Bilden av journalisterna som en allt mäktigare profession är falsk, skriver han. I själva verket pågår en devalvering av journalistkåren som yrkesgrupp.
Från 1960-talet inpå 80-talet utvecklades i Sverige en mer självständig journalistik. Föreställningen om reportern som en oberoende sanningssägare lever kvar men i dagens mediekoncerner är idealet svårt att praktisera. Många journalister reduceras till ordbehandlare som fortast möjligt ska fylla standardiserade utrymmen med beställt innehåll.
Journalisten sitter vid sin dator och packar om elektroniska informationer på löpande band medan arbetet utanför redaktionen blir glesa nedslag i okända omgivningar. Sveriges television har skurit ner antalet fasta utrikeskorrespondenter men utrustat sig med en ”fly away-väska” för utryckningar till främmande länder. Det blir som när tv-nyheterna kom till Årsta partihallar.
De formella utbildningskraven har visserligen höjts och journalisterna förväntas arbeta självständigt, men autonomin i arbetet har knappast ökat, förklarar Nygren. Tvärtom tyder enkäter på att journalisterna tappat inflytande över den redaktionella inriktningen och det dagliga arbetet.
Så industrialiseras ännu ett kvalificerat yrke. Nygren jämför med förändringarna inom sjukvården när vinstmaximerande koncerner tar över. Professionen med dess föreställning om att tjäna det allmännas bästa bryts ner av marknadens mekanismer. Arbetstempot ökar, anställda journalister utanför storstäderna ser sina löner släpa efter och alltfler unga fastnar i frilansande och tillfälliga påhugg.
Ur den devalverade journalistiken stiger samtidigt enstaka anslående reportrar och skribenter som med sin glans blir en del av mediekoncernens varumärke. De tjänar bra och får positioner i samhällsdebatten.
På liknande sätt skiktas konsumtionen. Annonsblad med standardiserat nyhetsmaterial delas ut gratis till tunnelbanefolket, medan direktören och UD-tjänstemannen läser Financial Times med initierade rapporter och kunniga kommentarer. McDonald’s och McJournalism för massan, lyxrestauranger och exklusiva tidningar för fåtalet.
Nygren hoppas på renässans för journalistiken, han vill se tidningar, radio och tv i den breda publikens tjänst. Det är vällovligt tänkt, men jag tror att han förbiser något väsentligt. 1960- och 70-talens samhällskritiska journalistik vecklades inte ut ur skribenternas huvuden. Den fick utrymme i offentligheten genom sin förbindelse med starka folkliga rörelser. Sara Lidmans Gruva hämtade kraft ur en vrede som redan börjat ta organiserad form på landets arbetsplatser, och den fick politisk verkan som ett förord till den strejk som vintern 1969-70 bröt sönder folkhemskapitalismens samförstånd.
I dag är det sämre med förbindelserna. Kerstin Ekberg redovisar i rapporten Här bor journalisterna en intressant undersökning: var femte journalist i Sverige bor i Stockholms innerstad, hälften av dem på Söder. I Rinkeby, Rosengård och Angered, liksom på industriorterna ute i landet, finns knappt några.
Bostadsorten är inte allt, men i längden får snedfördelningen betydelse. Samtidigt som många journalister blir utschasade låglönearbetare i en vinstmaximerande medieindustri, växer det sociala avståndet mellan landsorts- och förortsfolket och dem som från storstäderna gör pratminus och layout av samhällsutvecklingen.
Hur kommer det sig, frågar Kerstin Ekberg, att en av Stockholms mest brottsbelastade stadsdelar, Högalid på Söder, inte har något av Alby eller Tenstas rykte? Ingenstans i Sverige är det så tätt med journalister. Då finns det annat än kriminalitet och miljonprogramshus att göra mediebilder av.
Det publiceras fortfarande goda reportage och skarp samhällskritik, men vart tar orden sedan vägen? Så länge de fladdrar mellan kaféborden på Söder blir det inte mycket av dem.
Gunnar Nygren och Kerstin Ekbergs rapporter är utgivna av Stiftelsen för mediestudier. Styrelsen har en intressant sammansättning. Här sitter inte bara landshövding Lars Engqvist och företrädare för LO och HSB. Gamle SAF-direktören Olof Ljunggren och två av familjen Wallenbergs förtrogna, Erik Belfrage och Claes Dahlbäck, leder också arbetet.
Det säger antagligen något om villkoren för samhällskritik i dag.
Mikael Nyberg