Maktens megafon

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2016-11-18 | Publicerad 2016-11-17

Johannes Wahlström om mediejätten New York Times öppna kampanj för Hillary Clinton: Kollaps för amerikansk journalistik

”Så gott som alla tidningar tar ställning för Hillary i presidentvalet”, twittrade Hillary Clinton i början på oktober.

”De korrupta medierna försöker rigga valet”, kontrade Donald Trump.

Alldeles bortsett från kampen mellan Clintons och Trumps dubiösa politiska visioner, blev det amerikanska presidentvalet en historisk kraftmätning mellan etablerade medier och självutgivna nätpublikationer.

Medierna förde en oförblommerad kampanj för Hillary Clinton. Man tonade ner valfusket mot Bernie Sanders och ignorerade korruptionshärvan i Clintonsfärens läckta e-post. Därmed satte många av USA:s främsta medier sin trovärdighet på spel i valet – och förlorade.

För att ta del av relevant information sökte sig väljarna i stället till vår tids motsvarighet av samizdat, den underjordiska spridningen av litteratur i det forna östblocket – i dag bloggar, sociala medier och Wikileaks. Sen röstade de därefter.

En av de som gjort bort sig allra mest är New York Times (NYT) som gick främst i kampanjen för Clinton.

Historien om New York Times moraliska uppgång och fall kommer med sannolikhet att bli central i förståelsen av kollapsen av amerikansk journalistik.

Det var NYT som 1971 avslöjande Pentagon papers och därmed lögnen om skälen för Vietnamkriget. Därmed vann man legitimitet även hos den vänsterradikala opinionen.

Men det var också samma tidning som spred Vita husets propaganda om Saddam Husseins massförstörelsevapen och därmed hjälpte till att fabricera skälet för Irakkriget. Och nu har man bedrivit ett näst intill sovjetiskt kampanjande för Clinton.

Tidningens partiskhet till Clintons fördel – och därmed dess publicistiska självmord – kan te sig obegriplig. Men för den som besökt de översta våningarna i tidningens skyskrapa på Manhattan är det uppenbart att denna institution inte längre granskar makten, utan är en integrerad del av den.

helskärm

För några år sedan besökte jag företagets högkvarter på 8:e avenyn, där jag fick träffa tidningens ägare Arthur Sulzberger jr. och dess långvarige chefredaktör Bill Keller (2003–2011). Jag kallar det högkvarter i stället för redaktion eftersom denna del av skyskrapan endast var tillgänglig genom ett separat hissystem som tidningens vanliga journalister inte hade tillträde till.

Vi talade i cirka 1,5 timme för filmen Mediastan som jag då spelade in (en del av samtalet kom med i filmen). Nu i efterhand är jag både tacksam och förvånad över hur ärliga de var. Tacksam, eftersom graden av öppenhet som de uppvisade är sällsynt i journalistikens inre rum. Förvånad, eftersom det de höll på med inte var journalistik.

Nej, det arbete som Keller och Sulzberger bedrev var något helt annat. Jag insåg att dessa övre våningar var en plats där viktiga politiska beslut diskuterades och fattades – ironiskt nog helt utan insyn för allmänheten.

Väggarna i mötesrummet pryddes av signerade porträtt på viktiga personer som varit på besök genom åren. Redaktören förklarade stolt att detta var företagets Hall of Fame, och han liknade NYT vid en ambassad för viktiga personer från hela världen.

Mitt i rummet stod också något som jag sett många gånger på redaktioner i Mellanöstern och Centralasien, men som jag blev förvånad över att se här: ett inramat och undertecknad porträtt på den amerikanska presidenten. Det handskrivna meddelandet längst ned löd: ”Till Arthur. Tack för ett minnesvärt redaktionellt styrelsemöte. Barack Obama.”

Det var på dessa våningar, berättade Keller, som ägaren och redaktörerna för tidningen tog emot och förhandlade med världens mäktiga, de som fanns avbildade på väggen.

Bland annat, berättade Bill Keller i det bandade samtalet, hur han här lyckats förhandla sig till att under två års tid skjuta upp publiceringen av NSA:s olagliga avlyssningar som grävts fram av journalisten Eric Lichtblau, för att därmed vänta med scoopet till efter omvalet av George W Bush.

Det här var också platsen där bevisen för Iraks massförstörelsevapen kokades ihop med hjälp av Pentagon och reportern Judith Miller, som senare fick bära hundhuvudet när den politiska vinden vänt. Det var dit CIA och Hillary Clintons tjänstemän bjöds in för att delta i dagliga redaktionsmöten när utrikesdepartementets korrespondens publicerades av Wikileaks 2010.

Det var också i denna del av skyskrapan där några av USA:s grövsta skattesmitare nu i våras inför redaktionsledningen såg till att uppgifterna som fanns om dem i Panama papers aldrig skulle nå dagens ljus. (I skrivande stund har New York Times ännu inte publicerat några uppgifter ur dessa handlingar, trots att de fått dem från föreningen International consortium of investigative journalists, ICIJ).

Det stod klart för mig att detta företag bedrev sin journalistiska verksamhet ungefär som tidningen Pravda i Sovjetunionens slutskede. Med andra ord: tidningen var en integrerad del av den institutionella makt som den skulle granska.

Det var just av den anledningen som New York Times inte klarade av att behålla sin journalistiska integritet i valet mellan Clinton och Trump.

För Trump var inte bara en kandidat med fel åsikter om muslimer och homosexuella. Trump var en outsider som hotade tidningens privilegierade existens – inte som förmedlare av kunskap för sina läsare, utan som reell politisk och ekonomisk maktfaktor i USA, och därmed världen.

New York Times inflytande kom nämligen inte från att man representerade sina läsare, utan från att redaktörerna och ägarna genom att förhandla om publiceringar skaffade sig medbestämmanderätt hos landets politiska och ekonomiska elit.

Nedtoningen av valfusket i det demokratiska primärvalet som kom att kosta partiledningen dess jobb, hånet av Bernie Sanders när han invände mot valfusket, utmålandet av Trump som en rysk agent, liksom negligerandet av Clinton­sfärens korruptionshärva, var med andra ord en del av tidningens självbevarelsedrift.

Men i och med att New York Times så grovt demonstrerade sin partiskhet i presidentvalet, och gjorde sig själv så till den grad irrelevant för sina egna läsare att de blev tvungna att söka sig till internet efter nyheter, reses ett stort frågetecken över tidningens framtid. För en tidning som ertappas med att tumma på de mest grundläggande journalistiska principerna – nämligen att publicera i stället för att dölja sann och relevant information – har mycket lite att erbjuda såväl mäktiga människor som sina egna läsare.

I detta avseende är New York Times bara ett av många medier som satt sin journalistiska integritet på spel under det amerikanska valet. Tyvärr har jag även sett samma fenomen i Sverige. Detta finns det anledning att återkomma till.

Johannes Wahlström

Fotnot: Johannes Wahlström har arbetat med Wikileaks och en av upphovsmännen till den prisade dokumentärserien ”Experimenten” om Paulo Macciarini.