So long, Leonard
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2024-01-30 | Publicerad 2016-11-11
Mikael Wiehe om sin långa relation till gentlemannen som inte åldrades
Jag hörde Leonard Cohen live första gången i Falconer Centret i Köpenhamn 1973. Han sjöng de sånger som han blivit berömd för från sina första skivor: So Long Marianne, Suzanne, Joan of Arc, Bird On A Wire, Sisters of Mercy och andra.
Första halvan av konserten uppträdde han ensam med gitarr, i andra halvan kom orkestern och körflickorna in. Det behövdes egentligen inte, han klarade sig bra på egen hand. Det var den bästa konsert jag dittills sett.
Sen försvann Cohen bortom horisonten.
Jag vet inte varför. Kanske rörde vi oss i olika världar, han mer i en inre, jag mer i en yttre. Han var nog mer intresserad av kvinnor och Gud. Jag var nog mer intresserad av den politiska utvecklingen i Latinamerika.
1988 gav Leonard Cohen ut skivan I'm Your Man och jag hörde sången Take This Waltz på radion. Han hade översatt och tonsatt dikten Peneñ Vals Vienés av den spanske poeten Federico García Lorca som mördats av Francostyrkorna i början av det spanska inbördeskriget.
Jag tyckte låten var fantastisk.
När jag dessutom förstod att det jag först trodde var en stor symfoniorkester i själva verket var musik gjord på syntar blev jag ännu mer imponerad. Men det som nog imponerade allra mest på mig var att en man som var 12 år äldre än jag – jag var då 42 år och Cohen alltså 54 – fortfarande kunde skriva text och musik och turnera över hela världen. Och fortfarande dessutom kunde stå på benen. Knäckande!
Jag köpte min första Cohen-skiva. Det skulle bli flera.
2007 och 2008 turnerade Ebba Forsberg och jag i Skandinavien med Bob Dylan-sånger som jag översatt till svenska. Under turnén visade det sig att Ebba dessutom var ett stort Leonard Cohen-fan.
Vi kom överens om att hon skulle välja ut sina favoritsånger och så skulle jag försöka översätta dem. Jag hade visserligen med mycket möda och stort besvär översatt Cohens sång om Jeanne d'Arc Joan of Arc tidigare (det hade tagit mig 15 år) och vi hade spelat på samma festivaler ett par gånger men någon Cohen-kännare var jag inte.
Nu började jag alltså på Ebbas uppmaning att översätta Leonard Cohens sånger, och för varje text jag arbetade med blev jag allt mer imponerad. Enligt egen utsaga arbetar Cohen mycket länge och målmedvetet med sina texter.
”I try everything. I try to ignore it, I try to repress it, try to get high, try to get intoxicated, try to get sober, all the versions of myself that I can summon are summoned to participate in this projekt, this work force. I try everything. I’ll do anything. By any means possible”, har han sagt i en intervju.
Och det märks! Sällan har jag läst sångtexter av så hög poetisk kvalitet, så komprimerade, så innehållsrika, så språkligt medvetna! Det öppnade en ny värld. Bob Dylan fick konkurrens. ”Dylan blew everybody’s mind, except Leonards”, som Allen Ginsberg beskrev förhållandet mellan de två sångskrivargiganterna.
Hösten 2009 kom Ta min vals – Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen. Skivan blev en stor framgång. Samma år fyllde Leonard Cohen 75 år. Hans svenska skivbolag beslöt att låta ett antal artister göra en samlingsskiva med hans sånger. Jag medverkade med en översättning av Democracy.
När inspelningen var klar åkte jag till Malaga. På min första promenad ser jag en affisch som meddelar att Leonard Cohen ska ge en konsert på Plaza de Toros i Granada, tretton mil därifrån, uppe i bergen. Min spanskspråkiga hustru ordnar biljetter, transport och hotell på nätet från Sverige. Kommer ner.
Vi åker till Granada. Fint hotell! Kan det inte möjligen vara så att Leonard Cohen … ? Jo minsann, señor Cohen bor på hotellet!
Så efter en helt enastående konsert med Leonard Cohen och en fantastisk orkester åker paret Wiehe tillbaka till hotellet och intar var sin kopp kaffe i de stiliga läderfåtöljerna i marmorfoajén. Efter en timme gör señor Cohen med följe entré.
Upp ur fåtöljen reser sig trubadur Wiehe från Sverige, glider förbi följet och fram till Leonard Cohen, presenterar sig, överräcker cd och säger: ”Detta är en skiva med era sånger som jag har översatt till svenska. Var så god. Hoppas att den ska vara till belåtenhet.”
Leonard Cohen uttrycker glädje och uppskattning, tackar så mycket och är om möjligt ännu mera vänligt förekommande än han framstår som offentligt.
”Och skulle möjligen min fru kunna få ta en bild på oss två tillsammans, om det inte är för mycket begärt?”
”Det är absolut inga problem”, säger Leonard Cohen och drar mig professionellt intill sig så att vi båda ska synas ordentligt på bilden.
När mobiltelefonfotograferingen är avklarad önskar vi alla varandra en god natts sömn, vårt 180 sekunder långa möte är till ända och Leonard Cohen försvinner med sitt följe upp till hotellets högre regioner.
Paret Wiehe firar med en kaffe till. På morgonen dagen efter ser jag Cohen sittande i foajén skrivande autografer vänligt samspråkande med sina beundrare. En gentleman!
Och åren går och jag har nu fyllt 70 och Leonard Cohen blev alltså 82. Och in i det sista fortsatte han att turnera och skriva text och musik, att sjunga och att stå på benen! Och in i det sista behöll han sitt engagemang i världens tillstånd, sin humor och sin självdistans, och sin tro på människan och kärleken. Ett exempel värt att följa.
So long, Leonard.
Mikael Wiehe