Deras demokrati är ett skämt
Hälften av invånarna har inget att säga till om, de har nu gjort sina röster hörda
Det finns många saker att säga om valresultatet, men en sak står klar: vi måste sluta prata om USA som ett demokratiskt land.
Den som vill rösta i valet måste ha en fast adress.
Den som vill rösta måste registrera sig långt i förväg.
Den som vill rösta måste leta rätt på en vallokal och de är få, köbildningarna tar flera timmar.
Den som vill rösta måste avsätta flera timmar en vanlig vardag, eftersom valet inte är förlagt till en helg när de flesta är lediga.
Den som vill rösta måste ha både tid och råd att avstå från en halv dags arbetsinkomst.
Den som vill rösta måste ha en arbetsgivare som ger en ledigt för att utnyttja sin demokratiska rättighet att välja president.
Den som sitter i fängelse får inte rösta alls. Det drabbar småtjuvar, knarkhandlare och våldtäktsmän, likväl som politiska fångar som Chelsea Manning.
25 procent av jordens samtliga interner sitter fängslade i USA. Det är bland annat därför som arbetslöshetssiffrorna inte är högre än de är.
Fyra av tio afroamerikaner hamnar någon gång i fängelse. Det är fler svarta unga män som sitter på kåken än som sitter på skolbänken. Det var först på sextiotalet som alla svarta erhöll rösträtt. De afroamerikaner som slogs mot nazismen, ägde själva inga demokratiska rättigheter.
När Hillary Clinton står på samma scen som Jay Z och Beyoncé och pratar om juridisk rättvisa oavsett ras, är det som om hon inte har en egen historia. Det var ju faktiskt Billary Clinton som av rent populistiska skäl drev igenom den hårda kriminallagstiftning som framför allt drabbar fattiga afroamerikaner. Oh Jesus, hon förtjänar inte det magnifika artistuppbåd som hon har.
Ja, the land of freedom har verkligen hittat på en massa finurliga saker för att dra ut tänderna på demokratin.
Om man ska bli president i USA krävs i runda slängar en kvarts miljard dollar. Stålarna får man från storbolagen mot löften om omedelbar återbetalning i form av beslut som gynnar bidragsgivarna.
Bakom lyckta dörrar gör kandidaten och kapitalet upp politiken för år framöver, men ingen medborgare får veta vad uppgörelserna handlar om. Det enda man med säkerhet förstår, är att det militärindustriella komplexet ges utdelning i form av en eller annan invasion som förespeglar den bevisligen vansinniga idén att demokrati är något som går att exportera till länder som man vill lägga under sig.
Till det demokratiska underskottet måste man framför allt räkna de stora sociala klyftorna, som gör att hälften av alla amerikaner aldrig blir lyssnade på. Det är de som nu har utnyttjat möjligheten att göra sin röst hörda. De hade att välja mellan en rasistisk demagog som inte betalat skatt på tjugofem år och en etablissemangsfigur som personifierar korruptionen. Det säger nåt om demokratins status, när valet stod mellan de två.
