Att översätta ett monument
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-10-17 | Publicerad 2016-10-14
Mikael Wiehe om tomrum och katedraler i Dylans texter
Mona Lisa must have had the highway blues, you can tell it by the way she smiles, var min första kontakt med Bob Dylan. Sången heter Visions of Johanna och kom på dubbel-LP:n Blonde on blonde, som jag gav min bror ena skivan av i julklapp 1966.
Hur bra kan det bli! En kombination av det intellektuella, finkulturella och det folkliga, humoristiska. Eller rättare sagt att ta deras jävla borgarkultur, slita den ur händerna på dem och med ett fräckt flin och en streetsmart tolkning vända den mot dem.
Jag garvade läppen av mig och kände mig revolutionär och intelligent samtidigt. Hur bra kan det bli…
Och så typiskt amerikanskt: Walt Whitman, Charles Bukowski, Norman Mailer och Woody Guthrie så klart, Dylans första stora förebild. (I’ve seen lots of funny people, I’ve seen lots of funny men. Some rob you with a shotgun and some with a fountain pen. But as through this world I’ve rambled, as through this world I’ve roamed, I’ve never seen an outlaw drive a family from their home.)
Lone Ranger ensam mot världen och överheten: Kom för fan inte här och spela Allan och tro att ni är nåt. Bob Dylan som tradition: To live outside the law you must be honest. (Ska man va laglös får man hålla vad man lovar.)
Jag ser Dylan i första hand som visionär och sökare. Sökandet har varit en väsentlig strävan i min generation och på grund av en massa yttre omständigheter, den sociala verkligheten och politiska skeenden, tog sökandet sig ofta ett politiskt uttryck.
På Dylans The times they are a-changin-LP finns alla de här socialt medvetna låtarna. Sedan kom My back pages som tog avstånd från politiken. I was so much older then, I’m younger than that now.
Efter det började Blonde on blonde-trippen, med mycket symbolik och man tycker sig spåra drogexperiment. Den följs av John Wesley Harding, som är en väldigt religiöst sökande skiva.
Mellan 1963 och 1968 gick han igenom en väldig massa faser som jag tycker att vår generation, om man får uttrycka sig så, har gått igenom med ett par års fördröjning och under en längre period.
Sedan utmynnade det i en sorts harmoni på Nashville skyline och New morning, som jag antar sammanfaller med hans privatliv på landet med fem barn.
Jag har aldrig betraktat Dylan som särskilt politiskt medveten, utan mer som en respektlös rebell mot det etablerade och som en visionär för det kommande. De sidorna försöker jag visa. Bland annat.
Att översätta är, som alla översättare vet och har sagt före mig, inte bara en fråga om att överföra ord från ett språk till ett annat. Det är också, och ibland kanske framför allt, en fråga om att överföra tankar, bilder, associationer, föreställningsvärldar från en kultur till en annan.
Att översätta sånger är att arbeta med samspelet mellan ord och musik; vokalernas förhållande till tempot, konsonanternas förhållande till rytmen, textinnehållets förhållande till stämningen i musiken, de textmässiga och musikaliska formernas ömsesidiga påverkan.
Det är detta som är sångskrivarens speciella arbetsområde och det är detta som är det speciella med att översätta just sånger.
Att översätta Bob Dylan är att översätta ett monument, en man som har beundrare och uttolkare över hela världen, en man som fortfarande trots att han uppenbarligen inte önskar det är en symbol för en tid och dess dröm om en bättre värld. I min generation tror jag att det finns fler som kan citera Bob Dylan på engelska än som kan citera den svenska bibeln eller psalmboken. Också detta måste man förhålla sig till som översättare. Det finns många som kan ha synpunkter…
Att översätta Bob Dylan är att översätta en man som förhåller sig oerhört medvetet till ord, deras betydelse och valörer, och en man som har en stark känsla för det musikaliskt slagkraftiga. Men det är också att förhålla sig till en man som arbetar oerhört impressionistiskt och intuitivt.
Här finns en motsättning till översättandet som till sin natur är en noggrann och ganska petig sysselsättning. Det finns en risk att översättaren i sitt nit och sin strävan efter perfektion tar udden av ett av Dylans särtecken, nämligen det tillfälliga och associativa.
Bob Dylan och Leonard Cohen lär ha mötts en gång. Dylan uttrycker sin beundran för en av Cohens sånger. Cohen säger: Ja, den blev bra. Men det tog lång tid. Jag arbetade i nästan två år med den sången. Sen kvitterar Cohen med en Dylan-sång som han tycker är bra. Dylan säger: Ja, jag fick också arbeta länge med den. Säkert i en halvtimme.
Att översätta Bob Dylan är också att jaga en skugga, en fantom som aldrig står still utan ständigt har flyttat och förflyttar sig, en man som aldrig fastnar i en position utan hela tiden byter fot och försöker se verkligheten och tillvaron ur nya perspektiv. Och som alltså också låter nya rollfigurer tala i hans namn, allt ifrån den snutige rebellen till den svavelosande väckelsepredikanten, den passionerade älskaren eller den agiterande revolutionären. Och alla har de olika språk. Ofta i samma låt.
(Detta är en av de saker som jag beundrar hos Bob Dylan, att han ständigt ifrågasätter sig själv, lämnar uppnådda positioner för okända marker. Och förmodligen är det en av förklaringarna till att han ständigt lyckas hålla sig aktuell och angelägen. Det gör säkert också att han förlorar en del gammal publik men också att han vinner en ny. Man kan jämföra med Miles Davis och David Bowie.)
OK, men hur går det då till att översätta Bob Dylan?
Det svåraste är refrängerna: The answer my friend is blowing in the wind, We looked upon the chimes of freedom flashing, Like a rolling stone, A hard rains a-gonna fall. Dessutom finns det i alla Dylans låtar de här bevingade uttrycken som alla kan: I give her my heart but she wanted my soul, You better start swimming or youll sink like a stone, Helpless, like a rich mans child. Jag börjar med refrängen eller omkvädet. Om jag inte hittar en bra översättning eller en egen variant, så hjälper det inte riktigt hur bra resten av låten kanske blir. Refrängen måste funka.
Första raden, själva öppningsfrasen är också viktig, det är ofta den som slår an stämningen i låten. Sedan kommer de ordspråksliknande uttrycken där man måste försöka hitta ett lika bra uttryck på svenska. Vissa texter bygger upp till slutraden som på något sätt blir en poäng eller slutpunkt i sången. Då är den viktig.
Om jag får det här på plats (eller tror att jag kommer att få det) fortsätter jag med att försöka förstå vad varje mening betyder och översätta den så noggrant jag kan utan att tänka på rim eller meter. Jag försöker fatta skämt eller ironier och dubbeltydigheter.
Namn på personer eller platser kanske säger amerikanska lyssnare något speciellt. Vem är Tom Paine (en amerikansk frihetshjälte) eller John Wesley Harding (en vilda västern-mördare)? Har Missouri eller New Orleans i en svensk låt att göra? Ja, kanske, men ibland går det kanske inte alls att använda. Då får man försvenska det eller utelämna det.
Efter det försöker jag hitta alternativa översättningar och synonymer till de olika orden. Om Dylan säger att det är svart, vad menar han? Menar han färgen svart eller menar han deppigt eller hopplöst?
Och så där kan man hålla på med nästan allt han säger. Så småningom börjar det utkristallisera sig rim och rader som följer melodin. (Rimmen är viktiga. Dylan rimmar mycket och bra.)
I Sakta lägger båten ut från land sjunger Bob Dylan The highway is for gamblers, better use your sense. Take what you have gathered from coincidence som jag har översatt med ”Kasinot är för dom som tror att dom har en chans. Har man genomskådat bluffen får man gå nån annanstans”. Det är jag mycket nöjd med; att säga samma sak fast på ett annat sätt.
Och så måste man tänka på konsonanterna som är oerhört viktiga i Dylans texter! Det är det som gör att det svänger på ett speciellt sätt. Och så får man förhålla sig till den språkliga stilen; ibland är det vardagligt talspråk, ibland är det högtidligt, nästan bibliskt och ofta är det en blandning.
Och så alla ironierna och understatementen och one-linearna: Even the president of The United States sometimes must have to stand naked.
Sedan är det alltså textens förhållande till melodin.
Hos Bob Dylan finns det ofta en melodi som han tänjer och ändrar rytmiseringen på i olika verser för att den ska gå ihop med texten. Då försöker jag följa Dylans rytmiseringar och förskjutningar för att det skapar spänning och variation.
Till sist har jag en sångbar översättning som förhoppningsvis ligger i närheten av det som originaltexten säger. Då kommer nästa steg. Jag lägger den ursprungliga texten åt sidan och känner efter om den svenska texten bär eller håller ihop. Att den lever på sina egna villkor och inte bara i förhållande till originalet. Sedan brukar jag sjunga låten för mig själv för att känna efter om orden ligger bra i munnen. Nya ändringar.
Sedan lägger jag undan texten i ett par veckor. Tar fram den igen. Läser igenom den. Upptäcker ofta att det finns saker som kan förbättras. Efter det kommer det svåraste: att sjunga sången på svenska för första gången för någon annan. Då brukar man verkligen känna vad som inte riktigt funkar. Nya ändringar.
Sedan sjunger jag låten för publik ett par gånger. Kanske upptäcker man någon liten grej som kan förbättras. Och sen (ibland) studion och spela in den. Det händer att jag ändrar medan jag sjunger in.
Ja, något ditåt…
Men det svåraste med att översätta Bob Dylan är trots allt varken orden, meningarna eller rimmen utan något som jag skulle vilja kalla bristen på sammanhang i texterna. En brist på logik och konsekvens. Ett tomrum.
Det finns en novellsamling av Lars Gustafsson som heter Förberedelser till flykt och som kom ut i engelsk översättning i USA strax innan Dylan gav ut John Wesley Harding 1968. Det är kanske en tillfällighet, men både i boken och på skivan bygger spänningen i texterna på att något har skett eller ska ske som läsaren/lyssnaren inte känner till; ett tomrum som centrum. Det där tycker jag att Bob Dylan har utvecklat allt mera genom åren; att han som på ett skissblock drar upp olika streck/meningar som var för sig kanske inte är så märkvärdiga men som tillsammans bildar en märkvärdig helhet.
Dylans texter är fulla av motsättningar och inkonsekvenser. Det här är svårt att tackla som översättare. Man vill så gärna hitta en röd tråd, en genomgående tanke, en mening. Och så finns det ingen! Det är snarare tvärtom; ju mer man tränger in i texterna, desto motsägelsefullare blir de. Och så småningom upptäcker man att det är just det som gör dem så fantastiskt bra!
Om man vill vara pretentiös skulle man kunna tala om hans sånger som katedraler av ord: murar och pilastrar, kolonner och kupoler, pelare och valv, spetsbågar, strävbågar, balkar, arkitraver, rosettfönster och ornamenterade dörrar. Men det viktigaste av allt, meningen med det hela: tomrummet where the light comes in, för att citera Cohen. Fyller man igen tomrummet är det ingen katedral längre utan bara en kloss av sten.
Men också i Bob Dylans musik finns en öppenhet eller ett tomrum.
Om man ska sjunga Beatles She loves you yeah, yeah, yeah så måste man sjunga den melodi som John Lennon och Paul McCartney har skrivit. Det går inte att sjunga sången på något annat sätt.
Men de flesta av Dylans låtar går att sjunga helt annorlunda än han själv sjunger dem. Om man hör exempelvis Blowin’ in the wind med Peter, Paul and Mary, har den nästan ingenting med Dylans originalmelodi att göra. Ändå är det samma sång.
Det är den här öppenheten eller detta tomrum, att man själv kan gå in i låtarna och göra dem på sitt eget sätt, som, tror jag, gör att så många fascineras av hans musik och vill tolka den.
Och också i bilden av Bob Dylan själv finns ett tomrum eller ett hål! Hans första presentationer av sig själv i början av 60-talet är direkt lögnaktiga.
Senare har han alltid varit oerhört noga med att hålla sitt privatliv utanför offentligheten. Det finns inga hemma hos-reportage eller reportage från hans skivinspelningar eller artiklar typ ”Besök Nashville med Bob Dylan”. Detta har bidragit till att göra honom hemlighetsfull och mytomspunnen och gjort att folk också i det hänseendet har kunnat fantisera och fylla i tomrummet och själva skapa sin egen bild.
Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Bob Dylan ger var och en av oss en möjlighet att forma en egen bild av honom. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!
Mikael Wiehe
Artikeln publicerades först i Sydsvenska Dagbladet 2 december 2007