Han tog fajten mot IS
Inga-Lina Lindqvist läser en ljus krigsskildring som behöver diskuteras
Kriget i Syrien har snart pågått lika länge som andra världskriget. Flyktingkatastrofen och terrorattackerna har försatt Europa i existentiell kris. Vad kan vi göra för att få slut på kriget? Vilken sorts fred är vi beredda att acceptera?
Jesper Söder är en ung man från Trollhättan. Frågorna gav honom inte någon ro och han hittade ett eget kontroversiellt svar. Han anslöt sig som frivillig till den kurddominerade armén. Han slåss mot Daesh (IS) i Syrien med vapen i hand. Han har berättat sin historia för journalisten Johan Fredriksson. När världen tittade bort är en bok som fascinerar från första till sista sidan.
Söder smugglas in i Syrien medan Måns Zelmerlöv gör segertåg med låten Heroes. Bilden är en av bokens många symboliska paralleller mellan krigets Syrien och det fredliga Sverige. Skoldådet i hemstaden Trollhättan får världarna att kollidera. Ett av offren är vän till Söder. Han är kurd, precis som Söders stridskamrater. Dödad av en vit högerextremist – medan kurderna i Syrien offrar sina liv i kampen mot islamistiska Daesh.
”När världen tittade bort” är mer än bara dagsaktuell. Jag slås av hur modern den är. Huvudpersonen hittar till kurdiska YPG genom sin spelkompis från Counter strike. De är som bröder, de har spelat CS sedan de var barn men de träffas för första gången under Rojavas brännande sol. Söder mister nästan synen när han trampar på en mina och lägger ut en selfie på Facebook varpå han får tiotusentals följare. Kampen förs lika mycket med granatkastare som på Twitter.
Ändå får jag ingen känsla av att Söder är ute efter bekräftelse. Han använder sociala medier för att föra fram tre hjärtefrågor. Hatet mot Daesh i synnerhet och extremism i allmänhet. Kärleken till den kurdiska styrkan YPG/YPJ. Vädjan till alla kurder att förena sig. Jag tänker att Söder faktiskt företräder det så sorgligt missbrukade begreppet ”svenska värderingar”. Samverkan, förhandlingar och kompromisser, jämlikhet åt alla.
Men trots Söders uppenbart sympatiska och klarsynta argument är valet att åka till ett krigsområde djupt problematiskt. Bidrar frivilliga stridande till konfliktens lösning eller förvärrar de problemet? Söder betonar värdet av symboliska handlingar. En svensk som osjälviskt kämpar på kurdernas sida ingjuter mod och höjer stridsmoralen i kampen mot en entydigt ondskefull fiende.
Tonen i När världen tittade bort är den ljusaste jag någonsin sett i en krigsskildring. Ljuset är overkligt, surrealistiskt starkt. Illusionerna brukar krackelera när kroppen utsätts för hunger och smärta, men Söders engagemang är intakt även när granatsplitter plockas ur hans öga utan bedövning.
Bokens sista kapitel får mig att dra efter andan – åker han verkligen till krigsområdet igen? Trots att han fortfarande är traumatiserad?
Boken ger inga säkra svar. Men jag kan inte låta bli att undra. Är huvudpersonen i När världen tittade bort tryggare med sin M16 i Rojava än vad han är hemma i Trollhättan? Söder är inte den ende svensken som anslutit sig till YPG och dess kvinnliga gren YPJ, men ytterst få har gått ut med det offentligt. Radikaliserade anhängare till sekten Daesh är ett rejält säkerhetshot. Liksom ensamvargar som drömmer om vit makt. De är samma andas barn, fångade av hatets demoner.
Jesper Söder väljer att inte titta bort. Han tittar genom ett kikarsikte och det är hans personliga val. Risken finns att progressiva idealistiska ungdomar förförs av ljuset i hans berättelse. Av den anledningen bör boken inte läsas utan att samtidigt lyftas till diskussion.