Den stora modebluffen
Kristofer Andersson klär av en överskattad bransch
MODE. Nyligen rankade branschtidningen Business of Fashion världens bästa modeskolor. På första plats återfanns Central Saint Martins i London. Finska Aalto hedrades med en tredjeplacering. På en lista fördelad över 50 institutioner och 17 länder företräds Sverige av Textilhögskolan i Borås.
På 39:e plats.
Deppigt för dem som arbetar hårt för att skönmåla ”det svenska modeundret”. Vi ska vara stolta över våra designers framgångar internationellt, heter det. Den skandinaviska stilen inspirerar världen över, sägs det. Mode är viktigt för den svenska arbetsmarknaden, lovas det.
Jo, tack.
I dag, när Stockholm Fashion Week inleds, kommer budskapet upprepas. Informationsejakulationen sväljas.
Men det finns inget modeunder. Blott en tagline att använda för den minister som står näst på tur att övertalas av någon driftig spinnmupp om att jo, det är nog bra om regeringen uppmärksammar modeentreprenörerna.
Vilket den också gör – nyligen delade man ut 28 miljoner kronor för att bland annat ”identifiera en position” för Sverige som designland.
När Alice Bah Kuhnke i vintras invigde modeveckan genom att aldrig sluta prata om en hatt satt man där och törstade efter en akut lokaltidningskris, så att hon fick tala om något hon kände till. Tacksamt nog var jag inte på plats gången då Mikael Damberg, näringsminister och modekritiker, fick för sig att göra samma sak.
Positionen identifierad: Sverige är inget modeland – tvärtom bär många på en misstro mot tanken på att kläder kan vara en lika definierande konstform som film eller litteratur. Estetik har aldrig stått högt i kurs. Däremot finns det kluriga copywriters som vet att koka soppa på spik.
Varje år sondmatas vi med dopad fakta. Ena stunden är man den snabbast växande exportbranschen. Den andra anställer man lika många som pappers- och trävaruindustrin. Omsättningen är massa hundra miljarder. Låter toppen.
Men låt mig notera att H&M inte är borträknade ur de siffrorna.
Ändå får man väl vara glad över att branschen valt att marknadsföra sig medelst miniräknare och inte med estetiska värden, även om det hade krävts ett helt gäng nyanställda copywriters för att dölja det faktum att svenska designer med ett fåtal undantag är tämligen mediokra yrkesutövare.
Acne Studios må omsätta över en miljard och är Sveriges enda verkligt etablerade spelare på de internationella modeveckorna, men gör tröjor som föreställer bananer. De av medieklassen omfamnade gunstlingarna V Ave Shoe Repair (numera återuppståndna som By the Number) efterapade japanen Rei Kawakubo – en av nittonhundratalets största konstnärer alla kategorier – men blev aldrig mer spännande än ett anteckningsblock från Ordning & Reda.
Liknande kan sägas om Ann-Sofie Back, House of Dagmar och Whyred.
Undantag finns. Jag blir glad över att Carin Rodebjer är tillbaka på det officiella schemat, efter att ha gjort några säsonger i New York. Hon äger både visionen, samtidsförståelsen och yrkeskunskapen. Och duon LazoSchmidl refererar till New York-konstnären Nicole Wittenbergs svartvita mästerverk Blow Job. Sådant tycker jag om.
En designer som Ida Klamborn är nog så begåvad, men saknar förutsättningar att växa. Samma kan sägas om Erik Bjerkesjö, som numera hellre fokuserar på kläder för tv-spel, snarare än på de skor han gör bättre än alla andra.
Knappast märkligt, sett till att det finns bättre cash i att arbeta med WeSC-grundaren Greger Hagelin, en man mer känd för sedelbuntar än estetiskt omdöme.
Svenskt mode befinner sig på samma plats som inhemsk popmusik gjorde under nittiotalet, när frasen ”bra för att vara svenskt” användes frekvent. Ständigt sneglar man på farsan i utlandet. Problemet är bara att också den internationella modescenen är svårt sjuk.
I fjol dödförklarade den belgiska trendanalytikern Li Edelkoort allt vad mode heter, och fastslog riktigt att designer, pr-strateger, redaktörer och inköpare står tondöva inför samtiden. Hon tecknade en bransch i sönderfall, från de modeutbildningar som slåss för att fram stjärnindivider i en tid och ett samhälle som allt mer präglas av kollektivism, till det gangbang som är relationen mellan press, annonsörer och pr-byråer.
Jag har sett detta på nära håll. I Sverige älskar penningfördelarna att placera sina kläder på vad som på branschspråk kallas ”influencers”, ett tufft ord för snygga personer som är beredda att lägga upp en bild på sociala medier i utbyte mot en tusenlapp och ett par byxor. Ständigt detta: personen, den vackra, superdesignern; perfektionen.
Ett resultat av den inte särskilt skärpta föreställningen om att mode främst handlar om individualism. Men mode har alltid handlat om tillhörighet. Ett erbjudande om att klara av ungdomen och livet utan att bli helt jävla receptbelagd.
Det finns någonting värdefullt i insikten om att nittonhundratalets mest definierande designer sällan slog igenom genom att muta någon idiot på Instagram.
I stället växte de fram i symbios med sina bärare, som bar sina kläder för att det fick dem att må bra, och för att plaggen erbjöd en känsla av sammanhang.
Det gäller Yves Saint Laurent, när han sa att hans design fanns för dem som inte hade någon annan. Det gäller modsen, när de metodiskt sparade för att ha råd med kostymer som aldrig var menade för dem, men som de tog makten över.
Det gäller Rei Kawakubo, när hon fräste att hennes kläder inte handlade om att göra betraktaren kåt.
Under Stockholm Fashion Week märks detta inte av. I stället får vi klyschor om skandinavisk design, excelgymnastik, streetstylemiffon med ”personlig stil”, kläder för ”starka kvinnor” mitt i karriären, samt dressat sportmode.
Jag var nära på att skriva ”dresserat”, för det är vad svenskt mode är – tamt, stillastående.
En accessoars-pimpad chihuahua som gnyr: Älska mig.