Invasionen som aldrig inträffade
Martin Aagård om det ryska hybridkriget och medierna som hetsade fram paniken
När jag avslutat denna text ska jag aldrig mer använda ordet ”informationskrig”.
Det är en fråga om rent självförsvar.
Låt mig förklara.
Kommer ni ihåg när Ryssland invaderade oss den där fredagen i slutet på maj?
Det började med att de sågade ner ett par radiomaster. Sen stoppade de flygtrafiken på Arlanda och gjorde så man inte kunde boka biljetter på SJ:s hemsida. Till slut hade det ryska stresstestet av den svenska beredskapen gått så långt att regeringen, länsstyrelserna, SÄPO och Räddningstjänsten kallades till krissammanträde.
Inte?
Men vi och alla andra tidningar hade ju det på förstasidan? Våra bästa terrorexperter konstaterade omedelbart att syftet var ”att visa Sveriges svaghet” och att det med stor säkerhet var ett angrepp ”från öster”. När ryska ambassaden hävdade att de inte hade något med saken att göra, kallades deras uttalande ett ”hån” av Dagens Nyheter.
Nej, när den initiala mast-skräcken lagt sig en smula insåg det flesta att det kanske inte var en samordnad rysk attack mot det svenska samhället som pågick. På måndagen var invasionen i alla fall bortglömd. Kanske skämdes alla inblandade, för ingen har dristat sig till att granska vad den där totala hysterin egentligen berodde på.
Tills nu.
I dagarna utkommer ett nummer av den journalistiskt högprofilerade tidskriften Filter som troligen uppfattas som kontroversiellt av många försvarsvänner. Tidningens chefredaktör Mattias Göransson granskar nämligen hur svenska medier, framförallt Dagens Nyheter, lyckats blåsa upp en helt orimlig skräck för en nära förestående rysk invasion.
Under den provocerande rubriken ”Den svenska trollfabriken” går Göransson igenom hur allmänheten lurats att tro att Sverige utsatts för metodiska ubåtskränkningar, överflygningar och kärnvapenövningar, som vid en närmare granskning visat sig vara, om inte rena fabrikationer, så i alla fall riktiga tidningsankor. Vissa av historierna är närmast parodiskt illa underbyggda.
Men skräcken för den ryska invasionen har fått många svenska journalister att helt tappa sin kritiska hållning till försvaret. I DN:s fall till den grad att när själva försvarsmakten säger att ingen ubåtskränkning inträffat så försöker tidningen motbevisa dem. Och när kontraspionaget säger att hotbilden mot Sverige inte ökat - då rapporterar de precis tvärtom.
Och alla som inte håller med är på fiendens sida. På ledarplats har tidningen pekat ut den före detta vapeninspektören Hans Blix som en del av ”Putins svenska brigad” för att han förhöll sig en smula kritiskt till tron på ett nära förestående angreppskrig.
Hur har det blivit så här?
Hur har vi hamnat i en situation där en elallergisk new age-tomte kan sätta skräck i hela samhället genom att ställa ut en plastpyramid vid en radiomast? Att ett litet trassel på SJ:s hemsida tolkas som ett ryskt invasionsförsök? Och att en av våra mest erkända internationella diplomater plötsligt betraktas som en femtekolonnare?
Det torde vara ett totalt underbetyg till det svenska psykologiska försvaret, men egentligen är det värre än så. För ironiskt nog beror hysterin delvis på det psykologiska försvarets senaste landvinningar.
En av orsakerna är nämligen en helt ny syn på krigföring som blivit mäkta populär både bland militärteoretiker och ledarskribenter.
När begreppet ”hybridkrig” lanserades för ungefär tio år sedan var det för att beskriva Hizbollahs taktik mot Israel under Libanonkriget, då den terrorstämplade organisationen varvade konventionella stridstekniker med terror och gerillakrig. Men ganska snabbt fick ordet en annan, betydligt bredare betydelse. Dataintrång, signalspaning, industrispionage, cyberattacker, desinformation i sociala medier, lobbying, PR och regimtrogen journalistik - alltihop kunde plötsligt betraktas som en del av det moderna hybridkriget. Detta kära barn inom den samtida konfliktforskningen fick flera namn: ”diffused war”, ”special war”, ”broadcast war”, ”arrested war”, ”icke-linjär krigföring”. Det mest populära är så klart det mest etablerade - ”informationskrig”. Till exempel publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap just en lunta vid namn Ukraina och informationskriget, som behandlar journalistikens roll i sammanhanget.
Det geniala med hybridkriget, enligt teoretikerna, är att det är så mycket billigare än pansarvagnar. Att sprida skräck, desinformation och missuppfattningar kräver lite logistik eftersom det mesta kan ske via internet.
Därmed blev hybridkriget det perfekta kriget för skrivbordsgeneralerna. Äntligen utkämpades det inte på något avlägset slagfält. Skyttegraven gick rakt över skärmen. Striderna böljade fram och tillbaka med varje liten twitterkommentar. Ärans väg låg plötsligt öppen för varenda militärt överintresserad person beväpnad med en smartphone.
Att ryssarna har en ny syn på krig är dock inte helt taget ur luften.
Anledningen till att begreppet fått så stort genomslag är en artikel som 2013 skrevs av den ryska generalstabschefen Valerij Gerasimov, där han utifrån den arabiska våren drog slutsatser om hur ett modernt krig förs med såväl politik, ekonomi och information, vilket fick världens militärbloggare att börja prata om ”Gerasimov-doktrinen”.
Kriget i Ukraina gav debatten förnyad fart då verklighetsbeskrivningarna av vad som hänt gick kraftigt isär. Båda sidor har haft starka hejaklackar som utgett sig för att ge den enda och sanna bilden av konflikten.
I grunden är inget av det här heller något nytt. Propaganda har varit en del av alla krig sedan Homeros skrev Iliaden för att rättfärdiga den mycenska kontrollen av Bosporen. Om folk ska dö frivilligt för din sak måste du anstränga dig för att vinna deras hjärtan.
Så det hela hade kanske inte varit något att bekymra sig särskilt mycket om utanför Försvarshögskolan om inte hybridkriget börjat utgöra ett alllvarligt hot mot civilbefolkningen.
Och den svenska masthysterin är bara ett exempel. Hybridkriget har blivit ett sorts Pokémon Go för försvarsvänner. Ett verklighetsfilter som får hot mot nationen att dyka upp nästan varsomhelst.
Men allt fler har börjat ifrågasätta hela konceptet. Inte minst i USA, som ligger i startgroparna för att starta en ny myndighet - Centre for Information analysis and response - vars syfte är att motverka rysk propaganda på amerikansk mark.
Hotet är dock överdrivet, anser nu många.
Enligt en artikel i The American interest (kanske hörs på namnet vartåt den lutar rent utrikespolitiskt) av Karina Orlova, från oberoende ryska radiokanalen Echo Moskvy, har de ryska propagandaorgan som framställs som de största hybridhoten (tv-kanalen RT och nyhetsbyrån Sputnik) begränsad genomslagskraft. RT:s inflytande i USA är ytterst marginellt, menar hon. Kanalen överdriver sina tittarsiffror grovt och består egentligen bara till en procent av politiskt innehåll.
Hon citerar en annan skarp kritiker av hybridkrigsteorin, journalisten Leonid Bersjidskij: ”Det är bara dålig, tendentiös journalistik som bäst bemöts med sanningsenlig journalistik, inte med motpropaganda”.
Enligt en rapport från Kennan institute - ett amerikansk forskningsinstitut med fokus på Ryssland - finns ingen rysk militär hybridkrigsdoktrin, tvärtom är ordet mest en trendig men ganska meningslös catchphrase för allt Ryssland gör.
Karina Orlova har dock en ännu viktigare poäng.
I vår iver att bekämpa den ryska propagandan här hemma ignorerar vi nämligen dess främsta offer - ryssarna.
För nu ska ni få höra. Vad tror ni att rysk militär och ryska regimtrogna medier säger om väst? Jo, att Nato utkämpar ett hybridkrig, ett raffinerat informationskrig mot deras egen befolkning. En uppfattning som existerat betydligt längre i Ryssland än i väst. Där målas bilden ständigt upp av att landet befinner sig under ideologisk belägring. Till exempel har ordföranden i Ryska Undersökningskommittén, Alexander Bastrykin, nyligen hävdat att såväl rubelns kräftgång, det låga oljepriset som etniska konflikter i Ryssland i grunden beror på utländska agenters inflytande. Och slutsatsen är så klart att införa mer repression och minskad yttrandefrihet. Nyligen presenterades de så kallade ”Jarovajalagarna” för Duman. Ett flertal repressiva lagar som kan användas mot alla som misstänks vara en fiende till nationen.
Tack och lov finns ett enkelt sätt att lösa det här problemet. På bägge sidor.
Använd aldrig ordet ”krig” när du pratar om propaganda.
Dels för att det är rent felaktigt.
Krig innebär att människor dör. Och människor dör inte av tweets - hur dåliga, otrevliga och lögnaktiga de än är. Om så vore fallet hade Rebecca Uvell varit historiens största massmördare.
När journalister och opinionsbildare betraktas som delaktiga i ett krig blir det också lättare att se dem som kombattanter. Det blir lättare att legitimera att de dödas, fängslas och torteras. Något som blir allt vanligare. Enligt Committee to protect journalists dödades bara i fjol 73 journalister på grund av sitt uppdrag.
Den ukrainska staten brännmärker reportrar som arbetat i separatistområden. Ryska journalister lever under samma press. Erdogans respons på det turkiska kuppförsöket blev att förbjuda 45 medier. Enskilda journalister fängslas och attackeras. Aftonbladets utsände Tomas Torén dödshotades i direktsändning av en mobb som anklagade honom för att vara ”spion”.
Hybridkrig, någon?
Att kalla propaganda, desinformation och tendentiös journalistik för krig blir ett sätt att efterlysa extraordinära åtgärder. Ett argument för att begränsa yttrandefriheten. Det är också ett ord som fått DN:s Mikael Holmström och Peter Wolodarski att sätta på sig hjälmen och ställa sig i försvarets, i stället för läsarnas, tjänst.
Och då har vi hamnat riktigt snett.
För de kan väl knappast tycka att poängen med det hela är att vi ska bli mer lika Ryssland?
