Här blir du polis om du har ett vapen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-06-23
Författaren Carsten Jensen reser i spåren av ett misslyckat krig – nu kommer talibanerna tillbaka
De utländska trupperna har lämnat Afghanistan men kriget och terrorn fortsätter. Stora delar av landet är åter i talibanernas händer.
Den danske författaren Carsten Jensen och den norske journalisten Anders Sømme Hammer berättar i tre artiklar för Aftonbladet Kultur om det plågade landet.
DEL 2 Helmand – landets farligaste provins
Kulspruteskytten gör redo sitt kinesisktillverkade vapen.
Så kryper han upp på toppen av en tre meter hög jordvall och spanar ut över den gröna, frodiga dalen som breder ut sig nedanför oss. Där nere i ingenmansland åker en bonde förbi på en rödmålad traktor. Skytten undviker nogsamt att exponera sig medan han monterar kulsprutan på ett benstöd. Ett kort ögonblick låter han pipan sökande glida fram och tillbaka innan han avfyrar en dånande salva. Efter en kort paus skjuter han igen.
Från flodlandet svarar man. Skotten dånar över landskapet. På militärspråk heter platsen där vi befinner oss High-ground, medan de gröna, tätt bevuxna områdena längs Helmandfloden under brittiska och danska truppers närvaro gick under namnet Green zone. Det är ett farligt område att patrullera i, eftersom det finns gott om möjligheter för talibanerna att ligga i bakhåll. Nu när danskarna och britterna är borta så vajar talibanernas vita flagga därnere, triumferande över ett vunnet krig.
Vi befinner oss mittemellan två byggnader. Den ena är en nybyggd skola som blev färdig för bara några månader sedan, avsedd för barnen nere i floddalen. Nu står den tom – det är osäkert när den kan komma att användas – som en alltför tydlig symbol för den kamp som pågår mellan de utbildningsfientliga talibanerna och den afghanska regeringen. Här går också fronten, inte blott mellan High-ground och Green zone, utan också rakt igenom klassrummet.
Den andra byggnaden är ett fort, byggt av hesco-balar med ett torn av lera där den afghanska flaggan vajar från en lång stång. Det är en av polisens många utposter i kampen mot rebellerna. Här finns det tio män, inte soldater från den nationella hären, utan en blandning av polismän från den reguljära poliskåren och den så kallade lokalpolisen, Afghan local police.
Klädda i broderade shalwar kameez och utan polisutbildning har de fått jobben tack vare de vapen de håller i händerna. De beröms ofta för sin lokalkännedom, men kritiseras lika ofta för övergrepp mot befolkningen. Mest av allt liknar de en improviserad milis. I kriget mot talibanerna är de kanonföda. De har en enda uppgift: att döda eller bli dödade. De är bäst på det sistnämnda. Enbart på detta korta frontavsnitt har de under de senaste sex månaderna förlorat tolv män. De beklagar sig ofta över sin utrustning. Talibanerna angriper ständigt och de saknar tunga, mer moderna vapen att försvara sig med.
Muhammed Arjad är en av de reguljära poliserna. Han är 26 år och det är fyra år sedan han tillsammans med trettio kamrater kom till Helmand från Mazar-e Sharif i norra Afghanistan. Endast fem av dem lever nu. Han visar upp sin hand där en kula gått igenom, och när vi frågar honom om han inte är rädd för att dö, så svarar han med en axelryckning. Hans månadslön är 70 dollar, eller 35 danska kronor om dagen.
Plötsligt stiger en våldsam rök upp från floddalen som nyss var under beskjutning. En kula på avvägar har slagit ned i ett vetefält, där det nyskördade vetet samlats i nät som antänts. På några få minuter står flammorna högt över marken, för att strax lämna efter sig en sotig fyrkant.
Kanske tillhör marken den bonde som tidigare åkte förbi på sin traktor. I så fall har ett fattigt hushåll förlorat en viktig inkomst.
Vad tänker han? Att det är talibanernas fel? Eller regeringens? Eller bara krigets? Var och ett av dessa svar kan få ödesdigra konsekvenser. Han kan välja att ansluta sig till rebellerna, eller låta sig värvas av den milis som bara till namnet är poliser.
Eller också ger han bara upp och blir en av de tusentals som varje månad förlorar sin mark och blir en del av Afghanistans snabbt växande ström av fördrivna.
Också i Nad Ali-distriktet, i byn Chah-e-Anjir, 30 kilometer från provinshuvudstaden Lashkar Gah, finns det en skola som har blivit frontlinje i kriget mellan rebellerna och regeringsstyrkorna. Vi närmar oss skolan över marker där grödorna ligger vissnade. Ingen vågar vattna eller arbeta här. Muren som omger skolan har hål efter granater, några av dem färska och stora som en fotboll. I ett sönderskjutet hörn är muren förstärkt av sandsäckar. Striderna har pågått i sju månader och skolan har flera gånger bytt regim. Det senaste angreppet skedde kvällen före. En Humvee som amerikanerna har lämnat kvar står mitt på gårdsplanen med en rysk kulspruta monterad på taket. De utländska styrkor som under olika tider har ockuperat Afghanistan har frivilligt eller ofrivilligt bidragit till den afghanska hären.
Abdul Rasul Khan, en av soldaterna, ställer sig framför Humveen och börjar tala i staccato som får ett dussin kringstående män att bli alltmer upphetsade. ”Regeringen i Kabul bryr sig inte om oss. De hjälper oss inte. Pakistan och Iran spenderar stora summor på sitt försvar. Men här? Vi har den sämsta utrustningen.” Den sista frasen är ett anklagande rop. Så tystnar han för att hämta andan och fortsätter. ”Om ingen hjälper oss så faller regeringen och talibanerna kommer att erövra Helmand redan i år. Om denna front faller …” – han visar på skolgården – ”… så ligger vägen till Lashkar Gah öppen.
Ett skott hörs. ”Varje gång de skjuter i väg en mortargranat får de tio tillbaka!” ropar Abdul Rasul Khan stridslystet.
Rasul Khan springer fram till muren som löper runt skolan och kryper upp på en förhöjning och börjar skjuta mot talibanfästet. ”Allah Akhbar!” skriker han i ett försök att överrösta sina egna kulkärvar. Humveen backar upp mot muren och skytten gör sig klar med den tunga, ryska kulsprutan. Men den har gått i baklås och ingenting händer. Rasul Khan får skynda sig att använda en RPG, en raketdriven granatkastare som han placerar på murkanten i skjutklar position.
Innan skottsalvorna på allvar brakar loss, medan vi springer undan för att inte hamna i skottlinjen, förolämpar dödsfienderna varandra. ”Söner av Pakistan! Söner av Iran!” skriker soldaterna.
Helmand är Afghanistans farligaste provins och den farligaste platsen att vistas på är vid en checkpoint. Dagen efter har vi tillbringat en timme vid en checkpoint utanför Lashkar Gah. Längs vägen ligger spillror efter bilbomb som för ett halvår sedan dödade sju människor, de flesta civila, och skadade tio.
Vi väntar på eskort.
Samma morgon har det ryktats om ett förestående angrepp mot Lashkar Gah och de checkpoints som ligger utanför staden är förstärkta med extra bemanning. Fotgängare stoppas och visiteras, busspassagerare tvingas kliva ur och bagageutrymmen blir nödtorftigt undersökta innan de får fortsätta. Men många kan passera oantastade om chauffören genom fönstret räcker över en bunt afghani till poliserna.
En pojke på sex år går omkring mellan bilarna och tar självmedvetet emot pengarna. Han är svärtad runt ögonen och iklädd en specialsydd polisuniform som är en kopia av de vuxnas. Han är son till kommendanten för checkpointen, Mohammad Lal.
Stolt och uppsträckt rör han sig redan som liten för att förbereda sig för det ärofyllda arbetet som korrupt polis.
”Jag tar med honom på operationer”, säger Mohammad Lal. ”Varje dag följer han med mig till jobbet, och på nattpatruller.”
”Är du inte rädd för att han ska dödas?”
Lal rycker på axlarna. ”Dör han, så dör han. Han skulle inte vara den förste i min familj som dödas.”
”Och hans mor? Vad tycker hon?”
”Det är hon som har bestämt det.”
I Helmand är döden vardag.
Carsten Jensen
Övers. Claes Wahlin
