Demokrati inget för vanligt folk
Åsa Linderborg om en motsägelsefull Timbrorapport
Liberalerna är fantastiska på att försvara demokratin genom att förespråka begränsningar i den.
I söndags hade DN Debatt en artikel av Andreas Johansson Heinö och Karin Svanborg-Sjövall, förlagschef respektive vd för Timbro. Det är en sammanfattning av rapporten Timbro authoritarian populist index som behandlar det faktum att var femte europeisk väljare lägger sin röst på den ”auktoritära populismen”.
Artikelförfattarna gör ingen ideologisk åtskillnad mellan vänster- respektive högerpopulism, men såsom Europa ser ut måste det vara högerns framgångar de i första hand avser när de räknar upp populismens betydelse antingen som regeringsparti eller regeringsstöd.
Populismen är här för att stanna, konstaterar de.
Timbro, som inte nämnvärt har brytt sig om högerpopulismen de senaste tio åren, kungör nu att den är något vi får vänja oss vid. Och kompromissa med. Samarbetet kräver dock vissa åtgärder: ”ett starkt skydd för den liberala demokratins fundament: maktdelning, äganderätt och minoritetsskydd”.
När Timbro pratar demokrati lägger de den privata äganderätten i samma påse som rätten för exempelvis homosexuella att leva på samma villkor som andra. Det är ett försåtligt sätt att vinna sympatier för sin sak – alla vill profitera på Pride – utan att ta ställning för mänskliga rättigheter, jämställdhet och jämlikhet. Tre fundament som fram tills nyligen var självklara i definitionen av demokrati.
Timbro är ett exempel på de liberala opinionsbildare som på senare tid relativiserar demokratin. I DN-artikeln låter det så här: ”… ett av den auktoritära populismens mest destruktiva drag är att dessa krafter inte bara bejakar folkstyret utan vill utöka det.”
Ergo: demokrati är inte längre ens i teorin principen om folkstyre – tvärtom. Demokratin hotas om folket får för mycket att säga till om.
Men om inte folket ska bestämma, vilka ska då göra det?
Så här har det egentligen alltid sett ut i borgerlighetens innersta; demokratin kan man stå ut med så länge den inte sysslar med så viktiga frågor som den privata äganderätten.
Demokratin har aldrig varit så omfattande som vi fått lära oss. Till en av alla myter hör påståendet att grundlagen förkunnar att all makt utgår från folket. I själva verket står det att all offentlig makt utgår från folket. Det är den offentliga makten som näringslivet nu öppet säger ska vara så trög och ha så lite som möjligt att göra. Politiken, skriver Timbro, ska begränsas genom olika ”farthinder”.
Men sådana finns ju redan. Budgettaket, en riksbank som inte är underställd riksdagen och EU-medlemskapet är tre monumentala bromsklossar. Där kan man leta om man vill hitta förklaringar till att folkets förakt mot eliten – ett motsatspar som är en realitet – växer.
Det börjar bli svårt att dra en gräns mellan populism och etablissemang, skriver Timbro. Det är helt riktigt; numera tankar etablissemanget sitt idégods från högerpopulismen.
Att Timbro alls pratar om etablissemang är värt i sig att notera, men kanske framför allt deras slutsats. Det finns, menar de, en europeisk konsensus som inkluderar både socialdemokratiska och borgerliga partier. Det är den som nu hotas från höger och vänster.
Timbro anammar med andra ord högerpopulismens tankefigur att sossar och borgare i stort sett är samma sak. Skillnaden är att Timbro tar ställning för konsensuseliten.
När man studerar Europa finner man verkligen stöd för påståendet att socialdemokratin och borgerligheten utgör en liberal konsensuskultur. I samförstånd har man begränsat demokratins räckvidd som en lösning på de politiska och sociala problem som skapar stort missnöje. Den ekonomiska makten ska skyddas från demokratin så till den grad, att folkliga reformer rivs upp.
Ett akut exempel är Frankrike, som mitt under fotbolls-EM är lamslaget av strejker och demonstrationer mot den så kallade socialistregeringens försämringar i arbetsrätt och kollektivavtal, lagförslag som är anpassade till finansvärldens krav. (Något motsvarande skulle Stefan Löfven aldrig föreslå och än mindre driva igenom med tårgas. När det gäller arbetsrättsfrågor har Sverige kanske världens bästa socialdemokrati.)
Det är olika röda fackföreningar som organiserar motståndet tillsammans med flera studentrörelser. Det folkliga stödet är massivt, men i valet nästa höst är det högerpolitikern Marine Le Pen som kommer kamma hem arbetarklassens missnöje med Hollande. Såvida inte den franska arbetarrörelsen kan finna sin egen Bernie Sanders.
I rapporten klumpar Timbro ihop högern och vänstern i samma populistpåse, som om de inte var varandras ideologiska motsatser i just de frågor som Timbro räknar till den liberala demokratins hörnpelare. Högerpopulisterna försvarar äganderätten men inte minoriteterna. Vänstern försvarar minoriteterna men vill komma åt den makt som ligger förborgad i den koncentrerade äganderätten.
Jag skriver vänstern och inte vänsterpopulisterna eftersom vänstern inte försöker luras med enkla lösningar. Tvärtom; systemskiften är inga lätta saker.
På denna punkt är dock Timbrorapporten bara retorik. I praktiken gör borgarna stor skillnad mellan högerpopulism och vänster. Man lyssnar aldrig på vänsterns kritik och i de fall vänstern avancerat i allmänna val försöker etablissemanget, inklusive socialdemokratin, slå ner den. Se Grekland.
Vänstern är och har alltid varit borgerlighetens huvudfiende just för att den vill fördjupa demokratin och med den inskränka kapitalets makt – den som skapat både den ekonomiska och politiska krisen.
Visst har Timbro rätt i att både högerpopulisterna och vänstern, i alla fall om man pratar om den vänster som är socialistisk, utmanar den liberala konsensuspolitiken. Men det är de inte ensamma om.
I fördelningspolitiska frågor placerar sig både IMF och OECD allt oftare till vänster om det liberala etablissemanget, inklusive den europeiska socialdemokratin. Ni måste göra något åt de ökade klassklyftorna! är en uppmaning som ljuder allt tydligare från detta oväntade håll. Deras kritik av nyliberalismen börjar bli alltmer inträngande. Enligt Timbros definition borde man kunna räkna även IMF och OECD till de ”auktoritära populisterna”.
När Timbro säger att populismen är här för att stanna, vädjar de till de borgerliga partierna att börja samarbeta med Sverigedemokraterna. Men bara under förutsättning att folkstyret begränsas, för annars hotas demokratin.
Det är en djupt motsägelsefull ekvation näringslivet ställer upp, men att de har så svårt att reda ut begreppet demokrati betyder inte att de kommer misslyckas med ambitionen att mer eller mindre fimpa den.
