Hjärtat slår för Rom
Ulrika Stahre läser en resebok och biografi
Rom: varginnan, Colosseum, Peterskyrkan. Imperiet. Påvestaten. När jag de första gångerna reste i Italien undvek jag alltid staden, tyckte både Florens och Bologna lockade mer. Sedan såg jag Peter Greenaways film Arkitektens mage och skapade en inre bild av Rom och dess arkitektur som nästan, men bara nästan, går att uppleva på riktigt. Hur som helst är det troligen Greenaways fel att jag alltid kommer att ha en orealistisk uppfattning, en längtan efter ett fiktivt Rom. Greenaways och Fellinis.
Men det är längtan till staden som är själva kärleken. Att alla vägar bär dit betyder bara att tvånget att återvända är totalt.
Litteraturvetaren Carina Burman tillhör romälskarna, de romantiska resenärerna. Hennes bok om Ellen Rydelius andas denna kärlek och är i sin självvalda distanslöshet svårplacerad. Den behandlar både Rom, Rydelius biografi och guideböcker i allmänhet. En mycket bred pensel målar svepande kring dessa ämnen, och fördjupningen lär publiceras någon annanstans – Vi romantiska resenärer är en forskningspopularisering.
Ellen Rydelius (1885–1957) var både journalist, översättare, författare och ensamstående mor (till en dotter som skulle växa upp och bli tv-personligheten Ria Wägner).
Rydelius arbetskapacitet och målmedvetenhet var, i Burmans beskrivning, enastående. Hon skrev mängder av ständigt uppdaterade resehandböcker, den första och mest kända Rom på 8 dagar (första upplagan utkom 1927, den sista 1957). Hon hade också massor av idéer för marknadsföringen som förlaget bara ibland tog till sig.
Så det var på tiden att Rydelius fick sin levnadstecknare. Hennes inflytande på de svenska resehandböckerna var stort – hennes böcker påverkade bilden av Rom för flera generationers resenärer.
Både i text och genom de publicerade kartorna, från 1927 respektive 1951, läggs fokus på fascisttidens stora byggprojekt, då stora delar av de antika lämningarna frilades samtidigt som flera av de stora paradgatorna byggdes. Det betydde brytningstid, staden förlorade många av sina små torg och gränder.
Hur Rydelius förhöll sig till det blir inte helt tydligt i Burmans studie vilket är synd och kan tillskrivas bokens lite vaga inriktning. Ett ytterligare tecken på att Vi romantiska resenärer inte riktigt kan genrebestämma sig själv är den avslutande bilagan: en uppräkning av Rydelius restaurangtips, kompletterat med uppdaterade fakta, hemsidor och annat. Det italienska köket må ha introducerats av många, och Rydelius hade definitivt ett finger med i den leken. Möjligen måste hennes mångsysslande speglas i boken om hennes gärning.
Rese-historia
» Vi romantiska resenärer
Carina Burman
Natur & kultur
