Många säger nej till Natoavtalet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-05-25 | Publicerad 2016-05-24
Pierre Schori och Stina Oscarson: Inte bara V och SD protesterar – även de största S-distrikten
I morgon ska riksdagen debattera och fatta beslut om det så kallade Värdlandsavtalet med Nato. V och SD avser rösta mot detta, medan S och MP hittills verkat bortse från den kraftiga interna kritiken som finns inom båda partierna.
Samtidigt finns det genom det förslag till minoritetsbordläggning, som V väntas föreslå, en möjlighet att rädda både den interna partidemokratin och ge tid för den konsekvensanalys som avtalet kräver.
Natoanhängare tar nu till brösttoner och talar om en mörk allians mellan ytterlighetspartier och sabotageförsök mot parlamentarismens regler.
Men vi är många som skulle gilla ett rejält uppskov i en komplicerad fråga, som faktiskt rör alla medborgares säkerhet, och vars faktiska innebörd enligt SIFO är okänd av de flesta i vårt land.
Redan den 28 januari i år presenterade den oberoende Natoutredningen sitt betänkande – ett klart avståndstagande till ett svenskt medlemskap i militäralliansen.
Regeringen har tydligt sagt nej till medlemskap, men samtidigt har Sverige genom en lång rad beslut och samarbeten inom försvarssektorn de senaste tjugo åren förts allt närmare militäralliansen. Närmandet har till stor del skett utan allmän debatt och under en tid då en folklig och politisk opinion varit negativ till ett svenskt Nato-medlemskap.
Detta, tillsammans med en rätt ensidig mediabevakning av det svenska försvaret och vårt säkerhetsläge, har skapat osäkerhet och frågetecken bland många människor runt om i Sverige.
Natoutredningen kom fram till följande slutsatser:
Ett svenskt medlemskap bör undvikas främst av säkerhetspolitiska skäl då det, förutom en stark begränsning av vår handlingsfrihet, riskerar öka spänningarna i hela Östersjöområdet.
Kärnvapen är en bärande del av Natos doktrin. Ett medlemskap i kärnvapenalliansen Nato (Natos egen definition) skulle kraftigt minska vår möjlighet att verka för en aktiv anti-kärnvapenpolitik.
I avtalet stadgas bland annat, i paragraf 1:20, att värdlandet ska kunna upplåta ”sites” (baser) till stöd för Natoledda militära aktiviteter under befäl av Natos ÖB.
Kärnan i Sveriges säkerhetspolitik har i över fem decennier varit att Sverige aldrig ska agera på ett sätt som kan skapa förväntningar på den ena sidan, eller farhågor på den andra, beträffande avvikelser från den valda alliansfria handlingslinjen.
Mot denna bakgrund krävde utredningen att ett beslut skulle skjutas upp till dess att det gjorts en säkerhetspolitisk analys av konsekvenserna och man rätat ut de frågetecken som finns bland annat gällande Natobaser på svenskt territorium och kärnvapen.
Sedan utredningen presenterades i maj har de tre största partidistrikten inom socialdemokratin, Stockholm, Göteborg och Skåne, avvisat eller krävt ett uppskjutande av Värdlandsavtalet.
Ett faktum som det varit förvånansvärt tyst om.
Minoritetsskyddet i regeringsformen finns för att säkerställa att inte nya lagar på något sätt riskerar att innebära inskränkningar grundlagsskyddade rättigheter för någon grupp. I fallet med värdlandavtalet kan det finnas fog att misstänka att detta skulle kunna ske på ett flertal punkter bland annat gällande informationsfrihet, demonstrationsfrihet, näringsfrihet och likabehandlingsprincipen.
Då mycket av den militära övningsverksamheten är förlagd till norra delen av Sverige kan detta bli särskilt påtagligt för den samiska befolkningen.
Vi hoppas därför att de två folkrörelsebaserade regeringspartierna respekterar att en demokratisk process kräver tid, folkbildning och eftertanke och därför inte motsätter sig ett förslag om minoritetsbordläggning. På så sätt skulle man kunna ta igen delar av det demokratiska underskott som hela processen kring värdlandsavtalet varit kantad av.
Stina Oscarson
Pierre Schori
Initiativtagare till Natoutredningen
