Flyktingar räddar inte Sverige
Ann Charlott Altstadt: Vänstern måste formulera ett konkret politiskt alternativ som omfattar alla
Jag håller med Petter Larsson om att ”mycket handlar om hur politiker, debattörer och medier beskriver ett problem” när det gäller flyktingfrågan. Så jag kan inte förstå att delar av vänstern befinner sig i en position där de hävdar att flyktingvågen kommer att rädda vår välfärd.
Det stämmer tyvärr inte.
Under hösten spred politiker, som Stefan Löfven, debattörer och medier uppgiften att de syriska flyktingarna hade hög utbildning. Men det tog mig ingen tid alls att googla fram att SCB:s enkätundersökningar riktade till nyinvandrare visar att endast 10 procent av dem har högskoleutbildning. Petter Larsson menar att flyktingarna är mer välutbildade än många andra emigranter. Men enligt Sveriges ledande migrationsforskare Joakim Ruist saknar 40 procent av syrierna som kom hit 2012–2014 gymnasieutbildning. För flyktingar från Eritrea och Afghanistan är siffran 60 procent och från Somalia 80 procent.
Det är vidare djupt vilseledande att motivera flyktinginvandringen med våra framtida pensionsutbetalningar och sprida myten att det tar sju år för flyktingar att etablera sig på arbetsmarknaden.
Mats Hammerstedt, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitet och forskningsledare för Center of labour market and discrimination studies, skriver i Smålandsposten: ”… endast ungefär hälften av de flyktingar som kom hit i början av 2000-talet (har) sysselsättning efter tio år i landet. Den som vill hävda att flyktinginvandring är ett argument för att finansiera Sveriges framtida åldrande befolkning måste således ha goda argument för att tro att integrationen av flyktingar på den svenska arbetsmarknaden kommer att fungera betydligt bättre i framtiden än vad den gör i dag.”
Och hur kan flyktinginvandringen vara en ”god investering” som Göran Greider påstår, när bara 57 procent av alla utrikesfödda var förvärvsarbetande enligt SCB:s senaste integrationsrapport 2013? Bland män från Afrika och Asien var det endast 48 respektive 54 procent som hade ett jobb och för kvinnorna var siffrorna lägre.
När det gäller helårsarbete, inkomster från förvärvsarbete eller företagande på heltid eller deltid under hela året, är siffrorna än mer alarmerande. Riksdagens utredningstjänst har 2016 bearbetat SCB:s statistik som visar att för utrikesfödda efter 8 respektive 15 år i Sverige så var bara 25 respektive 34 procent helårsanställda. Enligt Socialstyrelsen 2013 var 49 procent av hushållen som fick ekonomiskt bistånd utrikesfödda och dess andel av det sammanlagda utbetalade beloppet var 59 procent.
Petter Larsson hänvisar till en rapport från Arbetsförmedlingen för att hävda att Sverige behöver en invandring på 100 000 varje år för att bibehålla försörjningskvoten. Men rapporten handlar inte om invandring, skatter och välfärd utan enbart om arbetsmarknaden.
Den antar att Sverige i framtiden behöver 90 000 nettoinvandrare för att ökningen av utrikesföddas sysselsättning ska överstiga 40 000 per år. Rapporten antar alltså att många nyanlända hamnar utanför förvärvsarbete men utan att ta upp frågan vad det kan kosta.
I regeringens Långtidsutredning som kom i december konstateras att invandringen sammantaget påverkar de offentliga finanserna negativt. En ”genomsnittlig person” som någon gång under sitt liv invandrat till Sverige utgör i dag nettokostnad vilket beror på den stora andelen flyktinginvandrare av gruppen utrikesfödda. Joakim Ruist har i Dagens Samhälle beräknat nettokostnaden förra året till 50 miljarder baserat på ett normalläge av flyktingmottagandet. Sedan höstens stora flyktingström har kostnaderna för och pressen på den offentliga sektorn givetvis ökat enormt. Endast kostnaden för det initiala flyktingmottagandet uppgick till 60 miljarder 2015.
Att flyktinginvandringen är en nettokostnad för samhället beror främst på intäktssidan. Flyktinginvandrare har låg utbildning, färre jobb, tjänar mindre och betalar mycket mindre i skatt än inrikes födda.
Detta är några av de fakta och siffror som borde vara del av vänsterns problembeskrivning.
De är lätta att hitta men när de inte syns i medierna eller hörs från vänsterhåll tycks det, för många människor, bekräfta SD:s världsbild att det finns ett vänstermedieetablissemang som mörkar sanningen om invandringen. Jag är övertygad om att det bidragit till att SD har upp mot 20 procent i opinionsmätningarna och är största partiet inom LO-gruppen.
Vänsterns verktyg för att förstå och förklara invandringsproblematiken tycks i stället vara en rasism-antirasism-matris som läggs över samhället. Det har blivit en vedertagen sanning att Sverige är strukturellt rasistiskt och att det håller invandrare borta från arbetsmarknaden. Termen ”rasifierad” har kommit att användas i offentligheten som synonym för personer med annan hudfärg än vit. Det skapar bilden av ett land helt genomsyrat av rasism som aldrig i någon stund låter någon undkomma.
Men hur kan det vara möjligt?
Enligt Word values survey tillhör vi de minst rasistiska länderna i världen. Om Sverige är strukturellt rasistiskt, vad ska man då kalla det forna apartheidsystemet i Sydafrika? Hur kan det då ens finnas personer med mörkare hud på mellan-, topp- eller maktpositioner i Sverige överhuvudtaget? Det finns så klart rasism/rasister inom strukturer men det betyder ju inte att strukturerna i sig måste vara rasistiska. Det är inte på grund av rasism som de stora segregerade förortsområdena utanför storstäderna har uppkommit.
Regeringens Långtidsutredning har presenterat nyheter som både borde glädja och oroa vänstern och antirasisterna. Arbetsmarknaden som helhet tycks inte präglas av etnisk diskriminering. Enligt data från PIAAC, som är vuxnas variant av Pisa-undersökningen som utförs av OECD, finns inga signifikanta skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda som har samma färdighetsnivå när det gäller exempelvis läsning, skrivning, matematik, problemlösning. Andelen som har ett arbete är 87 procent för utrikes födda med goda eller höga färdigheter och 51 procent för utrikesfödda med otillräckliga färdigheter.
Det är till och med så att sannolikheten att en utrikesfödd med goda färdigheter har ett jobb som kräver högskoleutbildning är större, 54 procent, än för en inrikesfödd, 49 procent. Chansen att ha arbete är större ju högre färdighetsnivå och det gäller för alla vid alla -nivåer.
Långtidsutredningen hänvisar också till en forskningsstudie från OECD som också undersökt svenska data från PIAAC: ”I analyser av enbart utrikesfödda visar det sig heller inte vara någon nackdel att vara född i exempelvis ett arabland eller i ett land i Afrika söder om Sahara, jämfört med att vara utrikesfödd från ett ’västland’, för sannolikheten att ha ett arbete, om man samtidigt tar hänsyn till personens läsfärdighetsnivå.”
Men utbildning i hemlandet betyder inte alltid hög färdighetsnivå. ”Hela 44 procent (arabstaterna) respektive 35 procent (Afrika söder om Sahara) av dem som uppgivit sig vara högutbildade hade en färdighetsnivå som motsvarade den lägsta nivån, otillräckliga färdigheter.”
Långtidsutredningen menar att om etnisk diskriminering eller brist på kontakter varit ett allvarligt hinder så borde de signifikanta skillnaderna ha kvarstått även efter att man kontrollerat för färdighetsnivå. Problemet är att en förhållandevis hög andel av befolkningen som har en mycket låg kunskapsnivå. 35 procent av den vuxna befolkningen 16–65 år, motsvarande 2,1 miljoner människor, ligger i vad SCB definierar som en ”riskzon”.
Att Sverige inte är strukturellt rasistiskt öppnar möjligheter till integration via en omfattande social och ekonomisk omvandling av samhället som kommer både inrikes och utrikes födda till del.
Men först måste vänstern och antirasisterna tala öppet om de enorma problem som följer med den stora flyktinginvandringen, för hur kan man annars åtgärda dem?
Problem som var massiva och olösta redan innan höstens flyktingströmmar.
Den accelererande ojämlikheten som sliter itu vårt samhälle beror antagligen till stor del på flyktinginvandringen och den misslyckade integrationen de senaste decennierna. Andelen av de utrikesfödda med låg ekonomisk standard var med absoluta respektive relativa mått 11,9 respektive 29,9 procent, enligt Regeringens fördelningspolitiska redogörelse 2014.
För de inrikesfödda var siffrorna 3,6 respektive 11,2 procent. De utrikesföddas andel av dem som både 2007 och 2012 befann sig i den lägsta inkomstgruppen var 33,7 procent.
Ojämlikheten är en klassisk vänsterfråga och kan inte överlämnas till Sverigedemokraterna och de borgerliga partierna.
I stället för att felaktigt ta för givet att flyktinginvandringen är lönsam och att rasismen är huvudproblemet så borde vänstern utifrån fakta och siffror formulera ett konkret politiskt vänsteralternativ som omfattar hela samhället.