Sätt gränser, vänstern
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-03-07 | Publicerad 2016-03-04
Göran Greider: Moral och mänskliga rättigheter räcker inte som måttstock för hur många flyktingar Sverige kan ta emot
Finns det en tredje linje i flyktingfrågan?
Sedan i höstas har jag tappert försökt formulera en sådan men jag är genuint osäker på om det är möjligt. Debatten är fortfarande extremt polariserad mellan en alarmistisk höger och en önsketänkande vänster och, på samma sida, en gränslös nyliberalism som jublar över den ökade lönepressen nedåt. (Nu sjunker även de svarta lönerna för de redan mest utsatta).
Samtidigt tycks regeringen oförmögen att förhålla sig intellektuellt till de åtgärder man vidtagit. Jag har inte hört Löfven eller Romson formulera något sammanhängande och långsiktigt om hur de ser på migrationen. Vad betyder mantrat ”andrum”? Har de ens tydligt erkänt att tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) dramatiskt försämrar integrationen? (Kommunalrådet i Södertälje, Boel Godner, har kallat TUT tortyr.)
När regeringen förra året kraftigt stramade åt migrationspolitiken kunde jag inte annat än stödja den nya politiken. Ett flyktingmottagande som i höstas snabbt nått rekordnivåer hade, om det fortsatt, antagligen tvingat den rödgröna regeringen att avgå och det enda säkra vi kan säga om var det slutat är att migrationspolitiken stramats åt än hårdare.
Och inte bara det: borgerlig regeringspolitik i dag skulle snabbt designa om Sverige till ett land med en mycket snabbt växande låglönesektor.
Den strid som nu seglat upp om låga löner kunde den som var vaken förutse redan i sensomras. Men det gick så mycket prestige i debatten att det skulle dröja tills alldeles nyligen innan ens Aftonbladets annars rätt pragmatiska ledarredaktion äntligen började leta efter en linje mellan ytterligheterna.
Åsa Linderborg avfyrade för ett par veckor sedan en rasande artikel mot det nya låglönesverige som arbetsgivare och borgerlighet nu vill införa. Jag håller med om varenda stavelse i artikeln. Men hon väjer för de svåraste frågorna: Hur stora flyktingströmmar kan Sverige ta emot utan att landet faller ner i riktigt djup segregation och därmed permanentar xenofobi? Hur bör en liten EU-nation agera om övriga EU-länder säger nej till mer än ett minimum av flyktingmottagande?
Går det överhuvudtaget att resonera om volymer utan att förråda humanismen?
Så mycket vet vi, att flyktingströmmarna som nu sköljer över världen inte lär minska framöver. Varje seriös diskussion om en tredje linje i flyktingpolitiken måste utgå från att vår tid är flyktingens tid. I grunden finns inget andrum.
En grundläggande utgångspunkt för en tredje väg måste också vara att alltid söka förklaringar till varför dessa väldiga folkomflyttningar eller folkfördrivningar äger rum. Den nuvarande krisen är i allt väsentligt orsakad av den västliga imperialism som i synnerhet efter USA-inva-sionen av Irak 2003 fick den ena nationalstaten efter den andra att kollapsa i Mellanöstern, samtidigt som den triggade i gång en ny nivå på terrorismen.
Att ha detta klart för sig tar bort karaktären av naturkatastrof som flyktingdramat ofta reduceras till. Många marknadsliberala debattörer och partiledare som i dag kräver etniska låglönejobb stödde den förödande USA-invasionen.
Men det pekar på något mer: Hur central nationalstaten ännu är för att förstå dessa skeenden. Begreppet nationalstat är naturligtvis en gyttjepöl för metafysik, konservatism och rasism. Men nationalstaten måste också ses som ett sekulärt, progressivt verktyg för fördelningspolitik och ännu den nivå där demokratin kan fungera minst dåligt.
Irak och Syrien är inga jättestater. När de kollapsar orsakar det ändå enorma och tragiska svallvågor över hela världsdelar.
Många på vänsterkanten blundar för nationalstatens kvardröjande relevans och har därför också uppenbarligen svårt att greppa vad flyktingströmmen orsakar för utmaningar i den lilla stat med tio miljoner invånare som Sverige utgör.
Det senaste halvåret har jag ibland tyckt att förespråkarna för en årlig asylström på kanske 150 000 personer eller mer framstått som arvtagare till forna tiders storsvenska attityd: De tror inte på några nationalstater, utom just den svenska! Jodå, även jag hoppas att nationalstatens dagar är räknade. Men det vi får räkna i är inte dagar, utan årtionden, halvsekel, kanske mer.
När jag nyligen läste Stefan Jonssons antologi Samtida politisk teori var det slående: Kritisk, marxistisk teori i dag smutsar icke ner sina händer med de svåra nationalstatliga frågor som upptar merparten av medborgarnas medvetanden. Vänstern vet allt om etniciteter, men intet om de stater där dessa i slutändan måste bo och leva och tyvärr ganska litet även om klassaspekterna på immigration.
Åsa Linderborg konstaterar att ”den humanistiska vänster som likt den gränslösa delen av borgerligheten påstår att migrationen inte har några ekonomiska kostnader eller sociala konsekvenser, pratar ur en mycket privilegierad position”. Men hon drar inga slutsatser av det. I praktiken innebär det att det enda vänstern kan beväpna sig med i flyktingdebatten är mänskliga rättigheter och moral – resten överlämnas åt högern.
En tredje linje i flyktingpolitiken kan inte nöja sig med att ensidigt hänvisa till de mänskliga rättigheterna. När asylrätten förvandlas till något som är höjt över alla de konkreta problem som kommer med ett stort flyktingmottagande losskopplas frågorna från de folkvalda/väljarna och blir en tolkningssak för jurister. Juridifieringen brukar annars ifrågasättas av vänstern, men inte här, trots att vi vet att den ofta är djupt problematisk.
I debatten hänvisas ofta till FN:s flyktingkonvention som något närapå heligt, som inte får ifrågasättas. I själva verket är FN:s flyktingkonvention, som 144 länder skrivit under, roten till många dilemman.
Många folkrättsexperter skulle nog hålla med om att konventionen är föråldrad. Den tillkom för att lösa den situation som rådde i efterkrigstidens Europa, när människor flytt från statligt förtryck i öst. Men systemet saknar helt fördelningsmekanismer, FN har inga sanktioner att ta till och av den asylsökande krävs att hen står med sina fötter i den nation där hen vill söka asyl (= dödliga resor över Medelhavet).
Konventionen räknar inte ens med klimatflyktingar. På lång sikt måste den omförhandlas och moderniseras, redan nu är den på väg att skakas i grunden.
Österrike har nyligen beslutat om ett maxantal för hur många asylsökande landet tänker ta emot. Framåt sommaren är risken överhängande att land efter land i unionen väljer samma väg; inget tyder på att EU är berett att solidariskt fördela mottagandet. Om land efter land ytterligare stryper flyktingmottagandet under 2016 – vad återstår då för Sverige att göra? Hur ska man till exempel se på idén att fixera en volym för hur många vi kan ta emot, men då en generös volym?
Migrationsforskaren och ekonomen Joakim Ruist föreslår just det och de flesta av oss ryggar nog tillbaka inför idén (Ruist hör dessutom till de ekonomer som tror på lägre löner för att fixa integrationen). Förslaget innebär ett avsteg från FN:s flyktingkonvention. I praktiken kan det dock göra flyktingmottagandet bättre och mer humant (de dödliga resorna över Medelhavet kan minska).
Om Sverige skulle sätta ett tak på låt oss säga max 70 000 flyktingar per år (en godtycklig siffra) skulle det innebära att asylrätten – garanterad teoretiskt (men inte alls i praktiken) i FN:s flyktingkonvention – dramatiskt urholkas, ja. Samtidigt vore det med EU-mått en oerhört generös nivå och kanske en nivå som en majoritet av svenska folket skulle acceptera.
Ett sådant system gör att permanenta uppehållstillstånd åter blir självklara samtidigt som de folkvalda/väljarna återfår en större kontroll över frågan. Det som fick många väljare att vända sig till SD under i synnerhet förra året (nu tycks de överge SD) var förmodligen känslan av att politikerna tappat all kontroll över skeendena.
Det finns en dyster teknisk aspekt på migrationspolitiken som man därmed kan undkomma. I realiteten går det nämligen inte med nuvarande asylrättssystem att kalibrera mottagandet till den nivå en stat anser sig klara av: Antingen blir det maximal generositet, som får rasisterna att växa i antal, eller också EU:s miniminivå, som gör vänstern vansinnig.
Ett generöst maxtak kan möjligen lösa detta. Jag vet inte om någon på vänsterkanten alls vågat diskutera det och det är knappt jag själv vågar göra det. Och visst, jag inser att det akuta läget just nu inte är rätt tillfälle att riva upp en ovanligt svårförhandlad konvention.
Vår tid är flyktingens tid. Det ställer oss inför frågor där inga moraliska måttstockar tycks räcka till. Men ett asylsystem som principiellt sätter juridik över nationalstatliga, demokratiska processer har visat sig göda rasism och högerextremism.
De självklara vänsterargumenten för en generös flyktingpolitik, att det är en plikt att ta emot så många som möjligt och att immigration är en investering i framtiden, består. Idealismen på vänsterkanten är inte problemet, men den räcker inte.
Göran Greider