Hatets nya kläder

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-01

MUSTAFA CAN om ett främlingsfientligt antiklimax på nätet

Den italienske filmaren Federico Fellini sa en gång: ”Även om jag bestämmer mig för att göra en film om en sjötungsfilé, så kommer den ändå att handla om mej”.

Jag är säker på att om Fellini hade gjort en film om plattfisken, skulle den ha blivit intressant. Som den gränslöse estet han var såg han rakt in i själens mysterier. Fellini var ytterst ute efter att resa frågan om vad det innebär att vara människa och inbjuda till samtal om vår tid.

Jag kommer att tänka på Fellinis citat efter att ha sett den högerpopulistiske nederländske politikern Geert Wilders omtalade filmdebut med den islamkritiska Fitna.

Ty filmen är mer ett visuellt bevis på vad som pågår i Wilders inskränkta hjärna än en intellektuell, kritisk film om islam.

Redan i höstas upplyste Wilders världen om att han skulle komma med en ”upplysningsfilm” om islam. Alla pratade om den, men ingen hade sett den. Wilders meddelade att filmen skulle vara tillgänglig på internet före den 1 april 2008. Självklart gnällde religiösa ledare i Iran, Syrien och en rad andra muslimska diktaturer om att filmen måste stoppas. Det var höjd terrorberedskap i Holland. Spekulationer och rykten lade grogrunden för misstänksamhet och rädsla.

Frågorna hopade sig: vad kommer mannen som jämför Koranen med Mein Kampf och islam med fascism att visa för bilder? Kommer den att skada förhållandet mellan muslimer och icke-muslimer i Holland? Kommer filmen att leda till terrorattacker? Eller till samma våldsamma reaktioner mot holländska och europeiska intressen som efter de danska Muhammed-karikatyrerna?

Wilders blev ett världsnamn som omnämndes av studenter i Indonesien och akademiker i New York. Av skäggprydda män i suspekta källarmoskéer i Amsterdam och av punschpatrioter i Svedala.

Alla holländska tv-bolag avböjde att sända filmen och landets regering vädjade till Wilders att inte visa den. Amerikanska Network Solutions stängde ner webbplatsen där Wilders planerade att visa sin film. Den nederländska muslimska tv-kanalen NMO – där islamkritiker som Ayaan Hirsi Ali och den mördade filmregissören Theo van Gogh tidigare framträtt – erbjöd sig att visa Fitna. Wilders sa självklart nej, för hur skulle det se ut om föremålen för hans kritik, av alla, skulle visa filmen.

Så släpptes filmen äntligen på nätet i torsdags. En riktig bloggbuster. Men …antiklimax.

Filmen skulle vara en väckarklocka, men är snarare ett sömnpiller. Ett hopklipp av filmer från Youtube, islamistiska hemsidor och av tidningsrubriker. Offentliga avrättningar, blod som flyter efter självmordsbombningar och terror­attentat, imamer som hetsar om antisemitism. Vidriga bilder vi dagligen matas med alltsedan den 11 september 2001.

Men vad nytt tillför filmen i debatten om islam och muslimer? Vilka känslor ska väckas av att se en treårig flicka med sjal säga att judar är svin? Vilka nya insikter ger bilder av diagram som visar hur antalet muslimer i Europa ökar? Hör, ser, läser vi inte dagligen skräckvisioner om att invaderande muslimska massor hotar oss från alla håll? Det muslimska flockdjuret kommer att belägra Europa, hänga homosexuella, konvertiter och människor som vänsterprasslar, om vi inte stoppar det. NU!

Filmens budskap är ett hopkok av samma rituella högerpopulism och frälser inga andra än de redan islamfientliga. Vad mer än frisyren skiljer Geert Wilders från en Jean Marie Le Pen, en Jörg Haider, Pia Kjærsgaard eller Jimmie Åkesson?

Filmer som Fitna kan bara göras av en människa som anser sig vara gjuten i ett enda stycke. Lika moraliskt och förnuftsmässigt ofelbar som en iransk mulla. Lika frälsningsivrig som en apostel som vill väcka folk från mental förslappning. Likt vilken annan högerpopulist som helst ser Wilders sig själv som en martyr, som riskerar livet för att föra ut ett sanningens budskap.

Men det är i offerrollen som självgodheten har sitt ursprung, som någon uttryckt det. Närd av de skäggprydda männen som verkar ha ett enda ansiktsuttryck – hatets. Gentemot inte bara Wilders, men även mot varje människa som vågar kritisera ”den sanna läran”.

Filmen är inte bara propaganda mot islam, utan också propaganda för extremistiska muslimer. Fitna skulle lika gärna kunna vara gjord av shariavurmande islamister. Samma bildspråk. Samma hatiska retorik. Samma frånvaro av en förnuftig kritik av meningsmotståndare.

Wilders islamfientliga utfall går ofta under ­namnet ”debatt” på nätet och försvaras av många ihärdiga bloggare. ­Wilders hyllas för sitt mod. För att han visar ”hur det ligger till” med islam och muslimer. Att han ger oss bilder av ”verkligheten”. Vilket är sant. Jag är också säker på att det finns muslimer i Europa som vill skära huvudet av Wilders och vifta med det som en rättrogenhetens trofé. Men sedan när blev delar av verkligheten hela sanningen? Vi är så många fler som har mer gemensamt med Blondinbella än med en arg, ung svärdviftande man i Pakistan eller med en muslim i Örebro som försakar vin, kvinnor och sång för Guds skull.

Geert Wilders räknade naturligtvis med demonstrationer och krav på inskränkning av yttrandefriheten: se, muslimerna vill inte leva i demokratiska samhällen. Det intressanta är att liknande manifestationer allt mindre handlar om främlingshat från inflytelserika sfärer och välutbildade demagoger, men desto mer om yttrandefrihet. Så förskjuts frågeställningen. Att vilja diskutera främlingsfientlighet likställs med att vilja inskränka yttrandefriheten.

Det är ironiskt att just Holland och Danmark kommit att bli Västeuropas ­intoleranta bastioner. Dejliga Danmark och ”gezellige” – trevliga – Holland. Länder som bjöd in i stället för att avvisa. Förnuftiga och liberala. En bärs mitt på dagen, en joint till eftermiddagskaffet och ett fuck off som mentalhygienisk åtgärd mot konsensuskulturen i övriga europeiska länder.

Därför är det helt följdriktigt att Geert Wilders anser sig vara sann libertarian och säger så här i en intervju i The Guardian:

”Mina allierade är inte Le Pen eller Haider … Jag är mycket rädd för att sammankopplas med fel högerfascistiska grupper.”

Jag låter det vara osagt om Wilders verkligen är ”rädd”, men han visar att främlingsfientligheten än en gång hittat till kostymen och slipsen. Att den ­slipar på retoriken. Vet att föra sig. Utbildar sig, har respektingivande akademiska titlar. Blir experter på Platon och Voltaire och kan citera den västerländska demokratins stora tänkare i sömnen. Företrädarna skaffar sig tillträde till föreläsningssalar, universitet och tidningarnas kultur- och opinionssidor. De ser ut och talar som du och jag. Om demokratiska värden, upplysning, yttrandefrihet, rätten till sjukvård, respekten för de gamla och strävsamma. Medborgaren som oroar sig för sin pension, för barnens skolgång, ungdomsbrottsligheten, arbetslösheten, förleds av den bildade och välartikulerade politikern som bekymrar sig för var landet är på väg – inte av skränande skinnskallar.

”Jag var tvungen att göra den här filmen eftersom islam och Koranen hotar friheten i Nederländerna”, sa Wilders ­efter att den femton minuter långa filmen hade släppts på internet.

Hur skulle en upplysningsfilm – ­eller snarare en rad upplysningsfilmer – kunna se ut? Varför inte en diskussion om nytolkningar och källkritisk granskning av islams urkunder, som den svenske idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi förespråkar. ”En kritisk dialog med traditionella företrädare för islam som omhuldar konservativa uppfattningar.” En historisk exposé över hur filosofiska, kritiska tolkningar av Koranen stagnerade på 1200-talet efter århundraden av blomstrande ­islamisk civilisation i hjärtat av Europa? Hur fann patriarkala strukturer, självmordsbombare och despoter stöd i religionen? Varför har kritiska muslimska tänkare haft så svårt att få medialt utrymme i västvärlden?

Vilka politiska budskap Geert Wilders än vill ståta med borde han ändå hålla sig till just politiken. Estetiken sköter konstnärerna bäst.

Mustafa Can